Harry Martinson
Ur minnesteckning av herr Espmark
En biografi börjar i slutet. Den som skriver vet vart föremålets liv är på väg och den insikten präglar framställningen utan att någonsin formuleras. Berättelsen börjar med föräldrar, kanske förfäder, och fortsätter med barndom och ungdomsår. Men redan över de tidiga sidorna svävar vetskapen om hur denna levnad slutar. Biografin berättas visserligen framlänges som i en gammaldags roman, gärna i förvissning om att de tidiga åren rymmer nyckeln till det kommande. Mottot kunde vara T. S. Eliots ord: ”Mitt slut är i min början.” Men ett tragiskt slutkapitel kastar samtidigt sitt bleka ljus bakåt och låter oss förstå stora delar av det tidigare skeendet utifrån vad vi vet om den sena fasen. Kvartetternas Eliot har en nödvändig komplettering till satsen nyss: ”I mitt slut är min början.”
Båda perspektiven är aktuella i Harry Martinsons fall. Vi känner alla till den utsatta barndom som går igen i så många av hans verk och som tycks visa in i väsentliga sidor av hans kommande liv. Men vi är också förtrogna med diktarens tragiska slut och har sett hur eftermälet gärna dröjer just vid slutkapitlet. Särskilt har man diskuterat om kritiken av hans Nobelpris helt enkelt tog livet av honom och försökt fördela den skuld pressen haft i fallet. Bilden av den slutlige, tragiske Martinson har blivit hängande över diskussionen av liv och verk.
Nu är denna minnesteckning inte tänkt att bli en biografi utan en essä som lyfter fram Harry Martinsons litterära mästerskap. Men det kan ändå vara meningsfullt att en stund stanna upp vid slutfasen i hans liv och skapande för att begrunda den belysning den ger åt det tidigare. Det kan fördjupa förståelsen att – åtminstone skissartat – teckna hans liv i ett baklängesperspektiv.
Den gängse bilden av Harry Martinsons deprimerade slutkapitel har en alldeles för snäv horisont. Tragiken börjar inte med Nobelpriset 1974. Den kan följas långt tillbaka och har mycket tidiga förebud. Vid ett samtal i det senare 60-talet anförtrodde Martinson mig: ”Jag skriver i katakomberna, förstår du.” Han tyckte sig skriva under jorden, i sällskap med de döda, medan förföljelserna rasade där ovan. Jag skrev en dikt med Martinsons ord som titel, ett stycke som innehåller raderna: ”[---] den som talar utan levande lyssnare / känner livet domna i sina ord. / Själva visheten kyler längs ryggen.”
Jag tror det var Martinsons predikament under det senare 60-talet. Han tyckte sig ha förlorat sina lyssnare och utan den publik han alltid haft för sin inre blick kände han orden stocka sig i munnen. Under vårt samtal letade han fram några papper och frågade: ”Vill du höra?” Dessa ryktbara ord som han riktade till Artur Lundkvist och de andra unga när han tog fram och läste de tidiga dikter som ändrade den svenska litteraturen. Men nu åtföljdes läsningen av en ångestfull fråga: ”Det håller, va?” Förfärad insåg jag att en stor diktare var på väg att förlora sitt självförtroende. Han tyckte sig glömd och kände då själva sitt språk vackla. Förgäves framhöll jag hans självklara position bland allmänheten och i skolor och vid universitet; på mitt seminarium i Frescati måste jag framhålla att alla inte kunde skriva om Martinson. Men det var inte verkligt för honom. Det han fäste sig vid var det som skrevs, eller rättare: inte skrevs, i pressen. Till den tystnad han förnam kring sig bidrog att han slutat sin verksamhet som kringresande, otroligt populär föreläsare med kanske 500 framträdanden bakom sig. De förväntansfulla ansikten han behövde ana framför sig hade förflyktigats.
När börjar den tystnad Harry Martinson upplevde så starkt? Jag tror man får gå tillbaka till 1960 då samlingen Vagnen fick ett omilt mottagande. Han upplevde inte bara att den gamle vännen och omutlige rådgivaren Artur Lundkvist var reserverad utan också att de yngre, så Folke Isaksson som han kunnat betrakta som andlig son, vek från hans sida. Mästaren bakom Aniara hade denna gång formulerat en civilisationskritik man fann generell och gnällig – med konsekvenser för den poetiska halten. Kritiken gick honom djupt till sinnes. Ett par år senare förklarade han i en radiointervju att han inte tänkte publicera fler dikter. Han skrev alltjämt – men resultatet skulle publiceras först efter hans död i De tusen dikternas bok. Ett par verk når visserligen offentligheten, Tre knivar från Wei som uppförs på Dramaten och ett litet Bestiarium han sammanställt tillsammans med Björn von Rosen, men väsentligen är Martinson tyst under 60-talet. Han skriver i katakomberna.
Martinson var inte helt offer för en synvilla. Hans poesi var ingen angelägenhet för de yngre och klimatet hade hårdnat för den typ av diktning han företrädde. Den barska kritiken av Werner Aspenströms Trappan 1964 och Tomas Tranströmers Klanger och spår två år senare hade en indirekt adress till honom – och det förbigick honom inte.
En god uppfattning om den kritiska bilden av Martinson under 60-talet ger Björn Håkanson i ett försök till äreräddning 1969. Diktaren som ”inte tålde kritik” utan reagerade med barnsligt sturig bitterhet hade gjort sig löjlig bland författarna och väckt förstämning hos publiken: ”Vänner och ovänner enades om att Harry Martinson på senare år utvecklats till en knarrig undergångsprofet, som på Rotary-möten och i kvinnoklubbar på landsorten mästrade ungdomen, tekniken och den västerländska utvecklingsoptimismen. Men vad hade han att sätta i stället? Blommor och blader och ljuv resignation!” Håkanson finner mycket tala för ”att den yngsta generationen över huvud inte intresserar sig för namnet Harry Martinson”: ”I vårt kommersialiserade kulturklimat är några års tystnad kring ett namn tillräcklig för att förvandla det till en kulturhistorisk kuriositet. Och kuriosa intresserar inte en generation som väckts och präglats av Vietnam.”
Mot denna bild ställer Håkanson sin färska omläsning av Cikada och framhåller, drabbad av ”lätta skamkänslor”, aktualiteten i Martinsons politiska, miljömässiga och teknologikritiska engagemang. Under avståndstagande från kritikens historielöshet efterlyser han ”en debatt om den socialistiska litteratur- och konstsynen, som använder sig av Martinson, Lundkvist, Vennberg, Lindegren, Lagerkvist, Eyvind Johnson som prövostenar, i stället för att tiga ihjäl dem”. Det fatala med detta försvar för den angelägne Harry Martinson är bara att det åsatts den redaktionella rubriken: ”Minns ni Harry Martinson?” Mer eftertryckligt kunde Martinsons farhågor knappast ha besannats.
Året efter fick han uppleva hur en bok han fäst stora förhoppningar vid – min studie Harry Martinson erövrar sitt språk – förbigicks av kritiken. Långt senare fick jag förklaringen av den DN-kritiker, Ingemar Wizelius, som haft boken för recensering. Han hade läst om hela Martinson inför uppgiften och kommit till slutsatsen: ”Han höll inte.” Martinson själv slapp höra den kommentaren. Men för hans del var tystnaden kring en bok om hans väg till konstnärlig mognad tydlig nog. (Detta sägs inte för att ställa Wizelius vid skampålen. Jag ser i honom en representant för de värderingar som var rådande på tidningen den aktuella tiden.)
År 2000 avslöjade Lars Gyllensten i dramatiska former hur Martinson begick harakiri med en sax på Karolinska sjukhuset under den depression som följt efter kritiken av hans Nobelpris. Gyllensten lade en väsentlig del av skulden på pressen, inte bara Expressen där Sven Delblancs uppseendeväckande dom förkunnats utan också Dagens Nyheter där ansvaret bars av Olof Lagercrantz som han mer eller mindre såg som Martinsons mördare. Avslöjandet i Gyllenstens memoarer följdes av en debatt på temat ”Hur mobbad var Martinson?”. Hela denna diskussion med sikte på åren efter Nobelpriset är som vi sett anakronistisk. Harry Martinson hade all anledning att känna sig oönskad mer än ett decennium tidigare. Han skrev i katakomberna redan på 60-talet. Hans tragiska slutkapitel börjar i själva verket 1960. Kritiken 1974 blev bara en sen och smärtsam bekräftelse, även om den mindre riktades mot de båda pristagarna än mot ”detta osnygga skådespel” hos en akademi som gjort sig skyldig till ”kamratkorruption” och skulle låta ”ett hånskratt, rullande runt jordklotet” sopa bort Nobelprisets anseende (Delblanc).
Men debatten har också på ett missvisande sätt privatiserat Martinsons depressiva situation. Också våndan inför världens tillstånd spelar in. Så tidigt som 1934 kan han i brev tala om hur ”tidens elände trycker [honom] som en mara” och fråga sig om han ”ens uthärdar att leva längre”. Denna återkommande förtvivlan å mänsklighetens vägnar kan följas via krigsåren och visionen av Aniara in i sen tid.
Vilket ljus kastar då det sena mörka kapitlet över det tidigare? I själva verket är det en rad skeenden som får sin olycksbådande innebörd när man sitter med facit i handen. Det var inte första gången poeten reagerade som efter det kyliga mottagandet av Vagnen. Den redan folkkäre Harry Martinson fick en chock när hans samling Natur 1934 mötte hård kritik för ”manierism” och ”barocksvulst” (Sten Selander). Mest sved nog omdömena från de närstående Lundkvist och Diktonius. Den förre fann författaren blanda ”subtil skönhet” med ”monstruösa grotesker” och sammanställde de ”nästan oläsbara sidorna” i boken med ”Martinsons båda olyckliga böjelser: böjelsen för falskt djupsinne och böjelsen för att charmera”. Diktonius slutade sin kritiska granskning med rådet ”att lämna lyriken för några år – hans prosa är ju lagom lyrisk också den, och lämpar sig ändå bäst för hans impressionistiska naturell”. Martinsons reaktion var redan den gången att avstå från fortsatt bokpublicering. Helt lämnade han inte poesin men han dröjde i elva år med en ny samling, den som fick heta Passad.
Reaktionen bör förstås mot den personliga bakgrund vi väl känner. Lundkvists hårda ord om ”böjelsen att charmera” rymmer ett stänk av sanning. Vad det i realiteten gäller för den tidigt övergivne och åt socknens godtycke överlämnade måste ha varit en hunger efter kärlek, förståelse och erkännande. Det finns en stark vädjan i hans tidiga frågor till författarkretsen – ”Vill ni höra?” – och vännernas omedelbara erkännande har för hans del haft en särskild innebörd. Så mycket hårdare har domsluten 1934 för ”onatur” drabbat.
Men Martinsons slutsatser och ställningstagande korresponderar med hans hållning under den sena fasen. Det fanns inom honom krafter som svarade med något allvarligare än bitterhet och tystnad – de vände kritiken inåt. Det dryga decenniet mellan Natur och Passad kännetecknas av en självprövning där inte bara det barockartat överlastade utmönstrades utan bildspråket överhuvud ifrågasattes. Det är nu Martinson söker ”den andra enkelheten”, den mognade enkelhet som hägrar bortom ”komplikationernas valv och labyrinter”. Han är på väg mot den serent avskalade poesin i Li Kan talar under trädet. Men processen är inte oproblematisk. Redan i början av 1934 säger han sig ha gripits av leda vid ”bildtvångets plåga och tungomålstal”. I den andan talar han i Svärmare och harkrank om tidens ”inre jämförelsetvång” som ”modernismens inre tragik”. ”Leda”, ”plåga” och ”tragik”, det är starka ord. Revisionen är tydligen lika smärtsam som angelägen.
Nu är den språkliga självprövningen bara en del i en större uppgörelse. Vid samma tid håller Martinson i Nässlorna blomma en sträng räfst med sitt alter ego, lille Martin. Man kunde ha väntat sig en förlåtande hållning till pojken med tanke på de kärva omständigheterna. I stället har boken till stora delar snarare karaktär av rättegång med sockenbarnet. Det är främst pojkens självmedlidande som utsätter honom för denna obarmhärtiga analys. Hans ständiga fras ”Min far är död, och min mor är i Karlifonien” framställs som medel att pocka på omgivningens deltagande. Han lever i de andras ögon utan all respekt för sin egen personlighet. Hans attityd till omgivningen blir smidigt undvikande, en flinande medgörlighet som författaren inte vill ursäkta som den beträngdes diplomati utan fördömer som lögn, hyckleri och feghet. Men rättegången gäller uppenbart också författaren själv i skrivande stund.
Det finns hos den förment blide Harry Martinson starka aggressiva energier som han kan rikta mot en vilsegången civilisation – men också mot sig själv. Bakom den språkliga räfsten efter Natur och den skoningslösa rättegången mot den fattigpojke som bär hans drag urskiljer man en självkritik med drag av självhat som skulle bli ödesdiger i en tid av ensamhet, oförståelse och utfrysning.
Denna snabbteckning av Harry Martinsons liv i ljuset av det sista svåra kapitlet kan tyckas odelat svart. Men man får inte förbise det under han själv gång på gång givit uttryck åt, kanske tidigast i ängsullens tack till dyn som ”fostrat min själ”. Jag syftar på diktens sätt att lyfta sig över svårigheterna och smärtan – och få sin rikedom just ur plågan. Martinsons obarmhärtiga uppgörelse med sockenbarnet i Nässlorna blomma resulterar i den mest lysande barndomsskildringen i svensk litteratur, den kännbara räfsten med språket efter Natur leder till den avklarnade diktionen i Passad, Kassandras förfäran och förtvivlan inför världens utveckling ger oss storslagna sidor i Aniara, ja, till och med de sena årens tillvaro i katakomberna avsätter några av de finaste destillaten i Martinsons 70-talspoesi.