Drottning Kristina
Ur minnesteckning av herr Englund
Sextonhundratalets bakkonst var på flera sätt överlägsen vår. Inte minst de italienska sockerbagarna var berömda för dekorativa märkvärdigheter av ett slag som vi nu har svårt att föreställa oss. Under sin långsamma resa ned mot Rom på vintern 1655 stannade drottning Kristina bland annat till i Assisi, där hon, som både protokollet och den allmänna uppståndelsen bjöd, firades med en spektakulär festmåltid i palatset. Bordet var prytt med stora krokaner av ett slag som italienarna själva kallade för ”sockertroféer”. Kristina kunde inte se sig mätt på dessa dekorationer, och när festmåltiden var över lät hon skicka efter dem, så att hon kunde studera dem i detalj. Det var en märklig samling ätbara konstverk som bars in till henne: där sågs Pallas och Apollo, hjältar och harpyor, pelare och klippor, de fyra stora dygderna samt som ett slags mittpjäs Kristina själv, sysselsatt med att hålla Chronos, Tiden, fången. Allt i socker, gelé och utsökt skulpterad marsipan. Hon såg dock att en av kvällens sockertroféer saknades, och hon gav order om att genast hämta den. Den var en avbildning av – Odödligheten.
Nästa dag fortsatte resan. Vädret var som tidigare uselt.
Men målet för hennes långa färd närmade sig, och idag för exakt 350 år sedan, och faktiskt vid ungefär denna tidpunkt, gjorde drottning Kristina sitt intåg i Rom. Det var en måndag. Idén var att hon skulle göra detta i smyg, via en genväg i en av Vatikanens trädgårdar, men vid det här laget hade hennes sällskap svällt ut så till den grad av kyrkliga dignitärer, diplomater, uppvaktare, trumpetare, trumslagare och soldater, att diskretion var aningen svårt att uppnå. När hon så fördes genom de av facklor upplysta trapphusen och gallerierna för en första privat audiens med påven, fann hon dem fullpackade med nyfikna, och hon frågade en av personerna i sitt sällskap om ”detta var det vanliga sättet att göra ett intåg inkognito i Rom”.
Tre dagar senare lyckades det henne faktiskt att utan större uppmärksamhet slinka ut ur staden, bara för att några timmar senare göra sitt andra intåg, denna gång det officiella.
När man under tidigt 1900-tal omvärderar Kristina och räddar henne ur psykopatologins kategorier, görs detta till stor del just genom att man förvandlar henne till en homo politicus. Vilket inte är fel i sig. Dock är denna förvandling färgad av att den sker i en tid då den politiska historien sitter i högsätet, vilket gör att den främsta formen för äreräddning är just att upphöja någon till stor politiker. Samtidigt är det omöjligt att inte slås av motsägelsen mellan å ena sidan hennes uppenbara och erkända politiska begåvning och å den andra den uppenbara brist på framgång som hennes politiska strävanden resulterar i sedan hon väl lämnat Sverige och bosatt sig i Rom. Detta har också fått till följd att hon framtonat som en tragisk, för att inte säga aningen misslyckad, gestalt.
Dock tror jag inte att politiken – liksom inte heller konverteringen till katolicismen – skall ses som ett mål i sig utan som ett medel underordnat ett annat, större projekt. Med detta vill jag dock inte förminska hennes politiska gärning. Och sannerligen inte heller hennes politiska förmågor. Hon var född till makten, och fick också en mycket målinriktad skolning, som gick långt utöver vad kvinnor i hennes ställning vanligtvis erbjöds. Så även om den unga kvinnans hungriga intellekt satte i sig det mesta, både med den självlärdes energi och inte sällan också med den självlärdes begränsningar, fick hon en träning i politik som var helt förstklassig. Och hur kunde det bli annat med en lärare som Axel Oxenstierna?
Åren i rådet, i ett alltmer intensivt envig med hennes gamle lärare, formade henne till en synnerligen skicklig politisk taktiker. Detta på gott och ont. För det fanns stunder i hennes liv, då förtjusningen över det ansträngningslösa manövrerandet verkade få henne att nästan glömma bort vad alla dessa turer till sist egentligen syftade till. Inte sällan kunde också hennes metoder väcka mer opposition än hennes syften. Hjälplös och sprattlande blev hon då sittande i sina egna intrigtrådar.
Den skenbara bristen på linje i hennes politik under åren från 1650 och framåt förvirrade, och upprörde. Och det är inte minst här, i omgivningens ilska över hennes svårbegripliga manövrer, som hon blir till, Den Nyckfulla Drottningen. I verkligheten var hennes handlande helt följdriktigt. Allt syftade till att bereda vägen för hennes tronavsägelse.
Detta att politiken var medel och inte mål för henne syns också tydligt under det första året efter det att hon lämnat Sverige. Samtidigt som hennes olika försök att säkra sitt underhåll gick i stå (med idéer som gränsade till landsförräderi, som att låta invadera Pommern), planade också hennes storslagna försök till fredsmäkling mellan Frankrike och Spanien ut i intet. Inte heller blev det något av hennes planer på ett korståg mot turkarna.
Mycket påminner om hennes handlande på den berömda riksdagen 1650. Det är samma känslighet för väsentligheter och skiftande förhållanden, det är samma skrupelfria handlingskraft. Samtidigt är det uppenbart att hon inte behärskar läget. Kanske skulle vi kunna kalla Kristina en till geni sublimerad palatskonspiratör. För hon var en synnerligen skicklig politiker, förutsatt att aktörernas antal inte var alltför stort och utrymmet för handling överskådligt.
”Jag älskar stormen och fruktar vindstilla.” Det är som vi vet Kristinas egna ord. Det hela låter som en heroisk maxim, men säger också något om grunden för Kristinas politiska framgångar. På samma vis som Sverige kunnat stiga upp till status av stormakt på grund av de krig och den inre oro som försvagat grannländerna, hade Kristinas inrikespolitiska framgångar ytterst varit fotade i de starka inre motsättningarna i riket, som gav henne en möjlighet att spela rollen av vågmästare. Det var också när läget var flytande och obalanserat som Kristinas taktiska begåvning kom bäst till sin rätt.
Det som ytterst gjort hennes rykte ute på kontinenten var också det som, indirekt, skulle få samma rykte att vackla: den stora freden 1648. Slutet på det trettioåriga kriget innebar utan tvekan ett epokskifte i kontinentens historia. Europa var på väg in i en ny tid: mindre fanatisk, mer statisk, mindre dogmatisk, mer pragmatisk. Detta gjorde det inte bara svårare för Kristina att glänsa i sin gamla favoritroll som vågmästare. Hon saknade även mycket av de formella och informella nätverk som krävdes i ett läge då Europa var på väg in i kabinettspolitikens och fredskongressernas tidsålder.
Bakom motgångarna låg dock missbedömningar, inte bara av situationen utan också av den egna betydelsen. Sin intelligens till trots var Kristina i mycket ett offer för den egna propagandan. Som ett sant barn av barocken hade hon fallit offer för det illusionsnummer som lurar oss att förväxla yta med substans.
Det är svårt att finna någon linje i hennes politik. Och det av det enkla skälet att där ofta inte fanns någon högre syftning än Kristina själv. Hennes storpolitiska manövrer kom därför oftare att präglas av opportunism och infall, inte sällan komna ur egna akuta bekymmer, än av några stora idéer eller genomtänkta strategier. Efter alla sina politiska misslyckanden kom Kristina till slut att resignera i rollen av betraktare. Då och då lät hon höra analyser av det politiska läget i Europa. Det var analyser som nu, när hennes sinne ej längre var överdraget av egenintressets och önsketänkandets dimflor, ofta var både skarpsinniga och välunderbyggda och som visade, trots allt, att hennes politiska begåvning inte var någon myt.
Detta med mål eller medel kan låta som en fråga om nyanser. Dock har det betydelse för vår värdering av henne, och för värderingen av hennes kulturella gärning. Givetvis var politiken och kulturen i hög grad sammanlänkade. Hon har ofta anklagats för ekonomiskt lättsinne, för det mesta med orätt. Någon ekonomisk idiot var hon alls inte. Hennes attityd var dock den gängse bland folk i hennes position. Man maximerade sin prestige, inte sin profit, och i värsta fall fick fordringsägarna ta smällen.
Mycket i hovlivet hade onekligen sett ut som slöseri, men bakom handlandet fanns en allmänt accepterad idé: bara den synliga makten respekteras. Och givetvis hade både hennes osäkerhet i rollen som nytillträdd, kvinnlig regent och Sveriges osäkerhet i rollen som nyuppstigen, okultiverad stormakt drivit på penningrullningen.
Det vore dock fel att reducera kulturen till blott en politikens fortsättning med andra medel. Kristina närde ett kulturellt och vetenskapligt intresse som gick långt utöver det instrumentella. Och om vi ser på kultur som något med ett eget värde vid sidan av de fördelar som den möjligen skänker politiskt och ekonomiskt, blir också bilden av Kristina annorlunda. I stället för den misslyckade politikern framträder den stora kulturpersonligheten.
Lärdom var något viktigt för henne. Hennes korrespondens är hela tiden fylld av rop på böcker, fler böcker. Under sin tid i Stockholm skapade hon Sveriges första akademi, en föregångare till denna och med stadgar skrivna av Descartes. Och nere i Rom hann hon med att starta ytterligare tre. Kunskapshögfärd låg dock inte för henne. Hon såg ned på lärdom som skydde världen. Om en av sina lärda importer sade hon, i uppenbar besvikelse, att ”han vet vad stol heter på ett dussin språk, men han vet inte ens hur man sitter på en”.
Kristina närde även litterära ambitioner. Hon skrev essäer i både historiska och samtida ämnen, prövade lyrisk dikt, skrev texten till ett musikaliskt herdespel, författade kolossala mängder aforismer och arbetade länge på en självbiografi. Både självbiografin och maximerna är viktiga, inte bara för vad de säger om henne, utan också för att de visar på Kristina som en person som i sitt eget skapande befinner sig mitt i samtidens litterära strömdrag.
Detsamma kan sägas om hennes teaterintresse. Även där var hon en aktivt utövande, hon uppträdde ibland själv på scenen; och även där handlar det om ett intresse som gick långt utöver det politiskt brukbara. Precis som var fallet med litteraturen och musiken, var även hennes kärlek till teatern besvarad i så måtto att hon där utvecklade ett kännarskap utöver det genomsnittliga; det visar hennes starka kärlek till Corneille och hennes snabba välkomnande av två i samtiden så kontroversiella dramatiker som Racine och Molière.
Att Kristina var så betagen i Corneille är inte förvånande. Nog finns en av nycklarna till Kristinas gåta just här, hos denne berömde franske dramatiker. Inte så att Kristina format sitt liv efter den dramatikerns ideal, utan snarare att de båda var komna ur samma tid och därför rördes av samma känslor, tolkade med samma begrepp, sporrades av samma utsökt kolorerade ord. I hans heroiska dramer vimlar det av personer som dras till makten, visst, men de lockas mer av kampen om denna makt än av innehavet av den. Den kraft som utvecklas i längtan, i jakten och i striden är det som driver dem, och som drev henne. Eller som Kristina skriver i en av sina aforismer: ”Det är bättre att förtjäna än att besitta den stora lyckan.”
För här kommer vi till den stora frågan: om politiken blott var medel, vad var då målet, vilket var hennes stora projekt? Svaret är: hon själv. Eller snarare den egna självständigheten. Strävan efter självständighet hade fört henne från den svenska tronen till Rom. Det hade inte bara varit den katolska religionen och den heliga stadens kulturella skatter som lockat. Hennes konvertering var utan tvekan uppriktig, men hon behöll hela sitt liv en hälsosam skepsis mot vissa av den katolska kyrkans hierarkier. I sitt stall i Rom hade hon 45 hästar, alla döpta efter antika hjältar, samt 8 åsnor, alla döpta efter kardinaler. Till en engelsk biskop sade hon en gång på sin ålderdom att ”kyrkan måste förvisso styras av Den Helige Ande, för jag har känt fyra påvar i Rom, och jag svär, att icke en av dem haft vanligt bondförstånd”. Orsaken till att hon efter abdikationen bosatte sig just i Rom var främst att denna stad, på grund av sitt egenartade storpolitiska läge, var den enda plats där hon verkligen kunde leva suverän även som drottning utan land.
Denna strävan efter självständighet inleddes senast vid mitten av 1640-talet, då hon som ung kvinna blivit akut medveten om de krav som väntade henne, och om sin egen minst lika akuta ovilja att uppfylla dem. Att gifta sig var omöjligt för henne, då det ofrånkomligen skulle leda till att hon förlorade sin frihet och underordnades sin gemål. De maximer hon skrev på sin ålderdom rymmer en rad syrliga betraktelser över äktenskapet som ”Det fordras större mod att gifta sig än att dra i fält” eller ”Människor gifter sig därför att de icke vet vad de gör”. Olyckliga äktenskap var också minst lika vanliga under 1600-talet som idag. Till en kvinna som skilt sig och dessutom konverterat sade Kristina att hon förstod: ”Ni vill varken möta Er make i denna världen eller i den tillkommande.”
Om Kristinas väsen hade en kärna, står den att återfinna just i hennes obändiga frihetsdrift. Frihetsdriften fanns där i bakgrunden vid var stor förvandling hon genomgick. För trots Kristinas och tidens starka teatrala färgning kan hennes existens inte förstås som ett maskspel. Hennes stora berättelse handlar om något annat och mer grundläggande: förvandlingar, transformationer, metamorfoser. Här kan jag inte underlåta att nämna hennes reaktion på nyheten om de första blodtransfusionerna – än så länge, fatalt nog som vi vet nu, gjorda från djur, framför allt får, till människor. ”Jag anser det som en mycket stor upptäckt, men jag har ingen lust att försöka den själv, av fruktan att förvandlas till ett får. Om jag underkastade mig en metamorfos, skulle jag föredra att bli en lejoninna, så att ingen kunde uppsluka mig.”
Lejoninna var dock Kristina redan. Hon var inte rädd för någon, några eller något världsligt. Så gick hon från att vara en människa som var ett med en given tid, dess tankar och tro, till att bli en för sig själv stående, tänkande och troende. Hon kom att förvandlas från protestant till katolik, och även från härskande monark till drottning utan tron. Och frihetsdriften fanns med även i hennes sista förvandling, då hon till slut antog den skepnad man så länge erbjudit henne, nämligen den av Den Fromma Kvinnan.
Det är dock svårt att komma ifrån intrycket att förvandlingarna ytterst handlade om en kamp för att komma ur den grundläggande motsägelsen i hennes liv, nämligen den att vara en kvinna född till makt i en kompakt manlig värld, en värld som aldrig kunde bli hennes, hur mycket hon än åtrådde den. Men trots detta, och delvis tack vare det, vann hon dock något annat som hon åtrådde nästan lika mycket, nämligen Odödligheten. Och alls inte bara den som görs av socker, gelé och utsökt skulpterad marsipan.