Vilhelm Ekelund
Ur minnesteckning av fru Frostenson
När man ser namnet Vilhelm Ekelund blir man varse att ett namn kan bli en bild och att en människas gestalt ibland avspeglas i hennes namn. Att ändra förnamnets V till W liknar ett övergrepp; Vilhelm börjar med fina linjer, en springa som vidgas uppåt. Efternamnets E drar stadigt och envetet fram. Där står först trädet, som är så viktigt i författarens värld, där uppstår sedan en plats. Initialerna bildar VE.
Vilhelm Ekelunds verk rymmer trång plåga men också stor öppenhet, han skriver vresiga smädelser och ljusord utan like. Oppositionen finns ständigt hos honom, tätt intill eller i sikte; sats föder motsats, i linjer som korsar och söker varandra. I linjen –
Det känns ofta nödvändigt att besvärja hans ord, att skjuta dem på avstånd för att få syn på dem. Att stå inför orden, att ta orden vid hornen. Författarskapet, som vittnar om gränser och linjer, driver läsaren att finna sin egen linje; att urskilja. Läsningen fordrar den uppmärksamhet som Vilhelm Ekelund aldrig upphör att orda om.
Hans texter är tålamodsprövande med sina omtagningar och eviga definitioner av andra författares verk och värde. Läsningen blir lätt ett detektivarbete: vad är Ekelund och vad är Horatius i texten? Var talar Goethe, Nietzsche, Pindaros? Hur tyda grekiskan i hans text? Noter, ledtrådar och förklaringar, lyser med sin frånvaro. Man får klara sig själv. Det kan bli ett rent tragglande. Men så ljusnar texten med ens, den öppnar sin glänta:
”I Wien står en platan som liknar Sophokles.”
Meningen uppenbarar sig i essän ”Veri similia”, i en passage om stadens platser och ansikten. Man kan se på den, länge. Den har en vacker jämvikt. Den frammanar bilden av den gamle Oidipus i Kolonos, på väg mot sitt träd och sin död, mot en plats som inte får ses. Trädet, som vi får förmoda är skinnat och grått, ger en känsla av den sophokleiska ömheten.
Essän gav Vilhelm Ekelund frihet att tänka i språket, att skildra tillstånd och att ställa ut fragment. De nya läsare som finner vägen till hans verk gör det nog oftast genom prosan, där den särskilda stavelse- och tankekonsten framträder. Även om Ekelunds brytning med lyriken inte var fullständig skedde något med hans språk; det tog en särskild väg. Han kände sig bunden vid många och avgudade föregångare. Han hade spårsinne, ett verkligt fint öra, han hörde var den verkliga, gudomliga tonen låg, och den kunde han inte nå. Efter att ha ägnat ett decennium åt att ge ut diktsamlingar blir Vilhelm Ekelund mästare i att smäda lyriken och kallar den ”denna de intellektuellt impotentas konst”.
Det är lätt att hata det man inte behärskar. Men säkert är att Ekelund fann det svårt att förena sin dikt med tänkande. Det var ordets tydlighet, tankens pregnans, han såg som hotad i poesin. Ordet dränktes i vågor av språkmusik. Det solitära försvann i en ljudande massa.
”Hur skapas stil?”, frågar han i ”Båge och lyra”. Och svarar: ”Tål intet ord, som ej talar.”
När Vilhelm Ekelund särskiljer poesin och prosan skriver han bland annat att man med prosan går djupare ner i smärtans väsen, och han tillfogar förstås att smärtan är manlig. Vad det handlar om är hursomhelst att språket skall kännas av. Det enskilda ordet skall inte svepas med av rytmen utan dräneras, spännas, värka och verka.
Vilhelm Ekelund är en författare som vill få ordet att synas och att erfaras. Han skriver om ”strålningskraften af ett ord” – det låter obehagligt. Om ”Ord som lysa likt gudars lemmar” – det är också otäckt. Det högdragna, ljuskalla, är en del av hans verk. Men ”Dämpadt ord, torrt ord: ord med groningskraft uti”, låter skönt –
”Början” kan vara ett sådant ord.
De gudabenådade stunderna när ord slår ut med förstlingsljus är i Ekelunds verk omgivna av språk som nagelfar, angriper och föraktar. Man kan fundera över varför en så övertygad författare – så övertygad i sin linje, sin smak och bildning – behövde lägga ner så mycket kraft på att bekämpa motståndarna: den dåliga smaken, det slappa omdömet och, inte minst, det ”kvinnliga”, sentimentala uttrycket.
Han förklarade att indignation är en fattig inspirationskälla. Trots det drack han ur den, och ondgjorde sig stort. Han predikar upphöjdhet och sval likgiltighet men kan inte låta bli att peta i sitt missnöje och bli vresig – och här blir han nog trots allt mänsklig, i sin låghet.
”Hvilken olycka är förfärligare än den att vilja försvara sig, ha rätt.”
Vilhelm Ekelund såg offentlighet, publicitet som ett gift. Stor var hans avsky för obildning och ”halvbildning” (det senare verkar ha varit värst för honom). Att veta för mycket kan vara plågsamt, och Vilhelm Ekelund hade mycket att jämföra med. Man kan i hans envetna hävdande av sin sidoställning känna av någonting sårat, en upplevelse av att inte vara sedd. Eller att inte riktigt kunna hävda det han visste och såg. Men också det kränkta; att älska språket så mycket att man såras varje gång det inte tas om hand.
”Men i öfverlägsenhet kan vara värme.”
Man känner vad han menar här, men borde inte ordet vara ”känslighet”? Nu står det faktiskt ”värme” där, och det är det som håller kvar satsen.
I Ekelunds avsky finns förtvivlan över ett försvinnande; den nakna hörselns och de fina språklinjernas försvinnande. Vem hör idag Horatius, frågar han, vem uppfångar rosendoften i hans oden, vem känner den mörka guldglansen hos Pindaros? Han liknar den svenska språkdoften vid marsviolerna, han skriver om latinets ”fysiologiska effekt”. Det handlar om att vilja erfara språket, att inte enbart söka innebörden i det som sägs.
I ”In silvis cum libro” syns raden: ”Ett verkligt ’poscimur’ är hart när en koh-i-noor.”
I ”Båge och lyra” står orden ”Ju oförståddare, desto friskare.”
Ord är anrop, är kropp, kontur, slipyta och ljus. Talande påtaglighet.
Och i det krokiga, hos de linjer som korsar, föder och förintar varandra, lever det raka. Det är i själva verket de slingrande linjerna som skriver rakt.
Linje är Vilhelm Ekelunds stora ord och det handlar ytterst om att finna den egna linjen. Saltets linje, metrons linje, den fina glädjelinje eller, med Horatius uttryck, linea rerum, tingens linje. Hur förhåller de sig till varandra? Är de lika, parallella, möts de vid horisonten? Man förvandlas lätt till en linjedetektiv när man läser Vilhelm Ekelund.
Huvudlinjen finns. Den heter i ”Nya vakten” ”bildningsmodet, bildningslyckan”. Det är den låga, mätande linjen, den som alltid befinner sig i sin början. Den som inte böljar och sväller, som vet att vänta och är främmande för det hysteriskt uppdrivna.
”Vi känna oss tomma, ängslade i det jämna: däri ligger det modernas hela elände.”
Vilhelm Ekelunds kamp mot affekterna var djup och personlig. Man känner rädslan att förgöras av den egna sårbarheten. ”Nerv” är ett farligt ord. Han sökte få sin känslighet på rätt bog, få den att bli rätt sorts känslighet: ljus, uppåtsträvande, inte blödig och tung. Vit akacia, inte röd sumpväxt.
Inte explosionen som metod, men ”Lågheten som sprängämne”.
I Ekelunds rader om det vardagliga finns en fin kraft att hämta. I sina texter om konvalescensen beskriver han den uppmärksamhet som väcks till liv i detta tillstånd. Frihet från stora önskningar och glädje inför de små tingen, över att bara vara och att vara nära. Lukten av gryning. Att se som för första gången; det jungfruliga. Livets mikrorytm, stavelsernas värld, det partikulära.
”Långsamhet och sol.”
När Ekelund skriver: ”För kvinnor är det ingen konst att skrifva. För män är det en. Det är den stora skillnaden”, kan man därför säga: just det! Att skriva skall ju inte vara en ”konst”, det skall inte ske avsiktligt. Det skall vara som att andas, naturligt, en ren nödvändighet.
Så läser man Ekelund; man söker invändningen och finner den. Hans bestämningslust är smittsam. Den blir en metod, den liknar en mani. Den är en hållning, en stil, en filosofi; att förnya begreppen för att göra dem till sina egna. Att finna deras mötespunkter, vända på dem, så att till och med revanschen till slut blir ljus. Likafullt som linjen är jämnhet och tålamod, är den spänning och flykt.
”Polaritet är i allt.”
När Ekelund i ”Concordia animi” slagit fast att ”Tanke är händelse” skyndar han sig att bestämma händelsens art. ”Händelse är”, skriver han, ”ett aristokratiskt”. Han vill avskilja sin händelse från det spektakulära fallet, från den ytliga ”nyheten”. Den är något som inträffar, lätt, och efter lång möda. Det är fråga om ständigt arbete, om djup uppmärksamhet, som ger utdelning i form av att någonting ljust, ja verkligt nytt, uppenbarar sig. Både tillfälle och konstans.
Så är en aforism en tanke som är händelse. Det väsentliga händer i språket, det viktiga är att tanken föds i ordet, bland bokstäverna, att den inte skrivs fram utifrån ett koncept. Att ordet självt får bli talande. Och här finns också fortsättningen på poesin.
Vilhelm Ekelund älskade ”de orfiska männen”: Emanuel Swedenborg, Thomas Thorild, Carl Jonas Love Almqvist. De skapade egna känsloriken, vilda, vida tankevärldar. Han avundades det lätta, omedelbara, som rör sig runt Almqvistorden ”Det doftar i Sätras skog”. Själv kände han sig fastnaglad i sitt kulturkritiska värderingsarbete, han kallar sig i ett brev för ”ett abstractum, ett negativ”, ständigt resonerande i stället för gestaltande.
Ja, han är som ett stort andligt regleringsverk, besatt av att skilja de vetande från de ovetande, ytterst syftande till att finna skydd och försvar. Hur förhålla sig till omvärlden, hur undvika att frätas av andras värderingar? Hur bli oangriplig? En barnslig lätthet är till hjälp, men ”problemets lösning är tillhöra sig själf”.
I det envisa mätandet fanns trots allt poetiska möjligheter, som att skapa vackra definitioner – ”I Thorilds sätt: spåren af en stor lycka” – och att finna märkliga förbindelser.
Bland orden, i ordet var Vilhelm Ekelund helt suverän och egna ord skapade han, ord utan like. Färgord, sammansättningar, fraser och formuleringar som väcker lust att citera i evighet. Här finns också glädjen och friheten. Här leker, och läker, det!
”Med pennan är det underligt. Den kan skära ett blått fält ur den järnsvartaste himmel. Den vältar undan de tyngsta töckenmassor. Den stillar nerverna, spänner kraften; och plötsligt har du utsikten fri igen, hela linjen blixtrar upp – linjen af ditt hopp, din tro.”
Ekelund tecknar en bild med orden. Han röjer väg med dem, öppnar, skapar framtid med dem. På andra ställen dröjer han, skär upp, eller genomlyser ordet. Så att vi kan känna vad ett ord kan vara. Påtagligt, en kropp.
”Endast behofvet kan göra bokstafven lefvande.”
Behovet hänger samman med fattigdomen och hungern. Ekelunds musa hette Penia (Brist). Förlusten driver fram, bottenläget är av nöden. Som hungrig är man också fri. För att nå den fria sikten eller den verkliga nerven måste uttömning ske, igen och igen.
”Endast den fattige har tydlighets-nåd.”
Det är ett författarskap som ber, i tysthet. Det ber om omedelbarhet, om närvaro. Men språket är där, mellan. Därför måste livet finnas i ordet. Därför måste stavelserna skiljas åt, ordet delas på, luftas, spärras, kursiveras, stympas och lemmarna sättas ihop igen, i nya sammanställningar som värker och verkar. Ordet känner, ordet tänker. Ordet är. Längtan till det levande ordet – han skrev det själv i ”Ars magna”: ”Att göra ordet till religion.”
Vilhelm Ekelund kan tyckas stå för allt det som så många älskar att avsky: djup bildning, ordtro, hängivenhet. Uttrycket ”att bjuda in läsaren” skulle få honom att se bort. Det finns saker att sky hos Ekelund: hans styva högdragenhet, dyrkan av det stålblå, utfallen mot judar, misogynin.
Men författarskapet bjuder på synkraft och jämförelsekonst, det erbjuder läsaren att stå inför språket och att få vara med när en tanke växer fram. Att vara avvaktande, uppmärksam. Vilhelm Ekelund är inte en författare att omfatta helt, mer till skillnad, ett incitament. Och ljus:
”Sök våren i dig själf (charis): där är det mänskligas.”