Erik Johan Stagnelius
Ur minnesteckning av herr Olsson
Erik Johan Stagnelius blev bara 29 år gammal, och när han dog 1823 var bara en liten del av hans skrifter utgivna. Han hörde aldrig till Den nya skolans förgrundsgestalter när den svenska romantiken bröt fram kring 1810. Han var och förblev en solitär. Och det var först efter hösten 1812, då Madame de Staël och August Wilhelm Schlegel hade landat i Stockholm på sin flykt undan Napoleon, som han började röra sig i riktning mot romantiken.
En vändpunkt i Stagnelius författarskap blir synlig i elegin ”Ond och besvärlig är tiden”, daterad 1815. Det är en i författarskapet unikt självreflekterande dikt, där poeten bestämmer sin position i förhållande till samtidens stora händelser. Vändningen anges av tre distinkta suckar, som alla uttrycker resignation.
I tre partier behandlar elegin lika många olyckor, där den första är att inte ha kunnat delta i striden ute i Europa på Karl Johans sida mot Napoleon.
Bakgrunden är att Stagnelius försökt ta värvning i armén våren 1814 men blivit avvisad på grund av alltför klen hälsa. Det första partiet slutar med sucken: ”Ej mig blanda jag kan i kretsen av klappande händer, / Kan ej sjunga triumf – stämman förkväves av gråt.” Den andra olyckan är att inte kunna delta i den poetiska revolution som romantiken inlett i söder och som sedan spritt sig upp till Norden. De poeter som åsyftas här deltog alla i striden som omtalas i första delen och hade därmed meriterat sig för poesins heliga tävlan.
Den tredje delen handlar om att inte ens kärleken duger som källa för dikten, på grund av att poeten har skådat en bara alltför himmelsk skönhet som inte besvarar hans åkallan. Elegin slutar med en sista suck: ”Därför skall även mitt liv sig i enslig jämmer förtära / Därför med gråtande ljud klingar min sorgsna teorb.” En teorb var ett stränginstrument som var vanligt på Stagnelius tid.
Så framställer sig diktjaget i elegin i tur och ordning som en underkänd krigare, en förstummad sångare och en ratad älskare. Vad betyder denna trefaldiga uppgivelse?
Egentligen är situationen paradoxal. Som de flesta Kalmarbor vid denna tid dyrkade Stagnelius Karl Johan. Denne hade nu lyckligen segrat och Napoleon fördrivits till St. Helena. För det andra hade romantiken och en ny poetisk guldålder slagit igenom och brett ut sig över Skandinavien. Och för det tredje hade skalden inte bara skådat den himmelska skönheten utan döpt henne till sin musa Amanda. Vari låg problemet?
Av allt att döma i att inte kunna spela en eftertraktad huvudroll i tidens händelser. Äregirigheten framstår som det primära, men i poetiskt avseende är det inte hela sanningen. Ty uppgivelsen innebär inte att Stagnelius slutar att dikta. Snarare tvärtom: det är det verk som nu skall ta form som har berört eftervärlden djupast och starkast. Även om Stagnelius inte längre kan ”sjunga triumf” och bli en politisk diktare, skall han snart ge oss en ny kärleksdiktning på svenska, ägnad den Amanda som nämns i elegin. Och även uppgivelsen sjunger, som vi hörde, vidare redan i denna elegi, som musik från ”den gråtande teorben”.
Jag skulle vilja pröva tanken om man inte kan teckna en viktig utveckling i Stagnelius poesi just genom att följa den poetiska sucken, från elegin 1815 fram till slutet.
Den intressanta frågan är i vilken mån olyckorna och den trefaldiga maktlösheten i själva verket är en språngbräda in i den sena diktningen, på samma sätt som maktlösheten senare skall förlösa en Stéphane Mallarmé eller en Gunnar Ekelöf i den moderna poesin. Min tanke är att sucken kommer att stå i förbund med en annan makt, en längtan efter det absoluta, som Stagnelius finner i den tyska idealismen och inte minst hos filosofen Schelling. Vägen ut ur olyckorna kommer att leda in i romantiken och en helt annan syn på dikten.
Redan i ”Längtan efter det Himmelska” från 1814 tycks Stagnelius ha anat maktlöshetens poetiska potential. Försvinnandet från jordens dårhus bejakas, och passionen som inte känner några gränser omvandlas till en ”smäktande Ande” som kan ”svinga sig” upp mot himmelska höjder. Jagets förlamande passivitet sublimeras av poesin och nederlaget slår över i en annan triumf än den som förvägrats skalden.
Ordet ”smäktande” finns i vårt språk sedan 1799 och var ett ganska nytt adjektiv då Stagnelius tog det i bruk. Det står för intensiv längtan och väcker starka associationer till maktlöshet. ”Försmäkta” i fornsvenskan betyder ’bli kraftlös’. Ordet får uppenbarligen en ny drivkraft då det förknippas med romantikens verksamma Ande.
Verben ”smäkta”, ”tråna” och ”sucka” förekommer mycket ofta i Stagnelius verk och är besläktade genom denna längtan till det himmelska. De kommer därmed att rymma alla poesins möjligheter. Men innan vi återkommer till denna vändning och kraftfulla omvandling av maktlösheten, måste vi ställa frågan: vad är en suck?
Ordet ”sucka” lär till sitt ursprung vara en intensifierad form av verbet ”suga”. Men det skulle inte räcka långt med att beskriva en suck som ett sugande efter luft, eftersom den avser både inandningen och utandningen. Vi säger ”dra en suck av lättnad”, liksom vi säger ”utandas sin sista suck”.
Enligt en samtida ordboksdefinition är en suck ’en hörbar kraftig inandning följd av utandning’. Det tycks således handla om en markerad in- och utandning. Vad markerar då en suck? Vad gör vi egentligen när vi suckar?
I mindre stil i ordboken sägs det att denna andning ”tyder på trötthet, resignation, sorg el. annan känsla”. Detta tillägg är viktigt, eftersom det visar att sucken måste tydas för att vi skall uppfatta dess rätta natur. Sucken betecknar inte bara negativa känslolägen; vi kan också dra suckar av välbehag, förälskelse eller längtan.
Det visar sig snart att när vi tolkar litterära texter måste ordbokens definition vidgas.
Att sucka är i litteraturen en utpräglat språklig yttring som påkallar andras uppmärksamhet. Den vill meddela en känsla till jagets omgivning och är därmed inte bara ett passivt uttryck för en affekt. Men viljan att kommunicera gäller både den suck som är förknippad med sorg och klagan och den som är uppfylld av längtan och trånad.
I dikten övergår sucken i betydelsemättade gester, i viskningar, tal och sång. För en kärleksdiktare som Stagnelius är suckarna den intima formen för kommunikation mellan de älskande. Sucken kan få ett gensvar av rodnande kinder hos den älskade. I dikten ”Källan” i Liljor i Saron är det källan som suckar, och den suckar så tyst att ingen annan kan uppfatta sucken än Gud själv. Diktens höjdpunkt är när vattnet i mötet med himlen får ett hjärta som känner och rör sig i extas. ”Det kalla vattnet älskar, / Och källans hjärta darrar / Av outsäglig fröjd.”
För ingen svensk diktare har sucken betytt så mycket och haft en så central ställning som för Stagnelius. Viktiga föregångare i en tidigare generation som Bengt Lidner eller Thomas Thorild är kända för sitt känslospråk, och hos dem bryts versen upp av känslans kast och svängningar. Hos Stagnelius handlar det däremot om ”formade suckar” (Lorenzo Hammarsköld), där tanken ingått förening med känslan.
Min mening är att suckarnas språk hos Stagnelius med fördel kan förstås utifrån romantikens store filosof Schelling. I sitt verk Über das Wesen der menschlichen Freiheit från 1809 talar denne om en spricka i skapelsen som överskrids av en längtan efter det absoluta. Tillvarons grund är på ett tragiskt sätt skild från sitt gudomliga ursprung men strävar efter att återvända till det.
Denna skapelsens längtan är inte en medveten utan en anande vilja, som finns inte bara hos människan utan i hela naturen. I en sen Stagneliusdikt som ”Vad suckar häcken?” deltar hela skapelsen i en sorts stilla raseri över livsvillkoren. Gunnar Ekelöf skulle direkt anknyta till detta motiv i dikten ”Vi mena, vi tänka, vi sucka, vi tala”. Men Stagnelius trodde som Schelling att människan kunde leda vägen tillbaka till ursprungen. Villkoret är att hon förmår lyssna på naturens klagan.
Det är bara detta lyssnande som kan ge riktning och ordning åt tillvarons kaos. Schellings mörka, pulserande livsgrund har sin motsvarighet i Stagnelius begär. Samtidigt finns det en klar förbindelse mellan den romantiske filosofen och det gnostiska tänkande som poeten till sist når fram till. Där har skapelsens klyfta utvecklats till en tragisk myt om andens fall, fångenskap i materien och återvändande till gudomen.
Den stora dikten om suckan i den mogna diktningen är givetvis ”Suckarnes Mystär”, fylld av denna gnostiska mytologi där demiurgen, den ondskefulla världsfursten, andas i jordelivets sköte och där hans fallna mor Achamot befaller.
Med ordet ”mystär” menar Stagnelius en djup hemlighet som kan uppdagas bara vi finner nyckeln. Men det är bistra villkor som råder. Två lagar styr mänskolivet, makten att begära och tvånget att försaka, och de hör oupplösligt samman i sinnevärlden. Först i himlen skall de skiljas åt. Hur skall man förstå detta?
Den avslutande strofen formulerar med stort eftertryck en utväg, som bara är möjlig som en försakelsens konst:
Mänska! vill du livets vishet lära,
O, så hör mig! […]. Adla du till frihet
Detta tvång, och, helgad och försonad,
Över stoftets kretsande planeter,
Skall du ingå genom ärans portar.
Tillvarons grund ligger i begäret, men genom sin måttlöshet kräver det en motlag som i sin tur kräver en ny inställning hos människan. Den utväg som Stagnelius anger måste omfatta helheten: det jordens hjärta som i dikten ”svallar högt av längtan”.
I ”Suckarnes Mystär” är hela skapelsen delaktig. Havets svall, vindens sus, även vårens sångfåglar visar sig vara ”Suckar blott i växlande gestalter”. Här finns en kosmisk andning som kan påminna om den österländska visdomen. Begäret och försakelsen är så nära förbundna som utandning och inandning. Men då Stagnelius ställer krafterna mot varandra som makten att begära och tvånget att försaka, finns en tydlig avvikelse från varje harmonisk livsförklaring.
Så kan vi se hur Stagnelius omvandlar maktlösheten i elegin från 1815 till en annan sällsam makt i sin poesi. Även i ”Suckarnes Mystär” suckar själva versen, men med en helt annan självmedvetenhet och förklarande kraft än i elegin.
Han, den maktlöse, hade kanske fått den högsta makten i sin hand.