Utdrag ur minnesteckning över Hjalmar Gullberg av Kjell Espmark

Utdrag ur minnesteckning av herr Espmark

Innan jag börjar läsa, vill jag gärna lyfta fram något remarkabelt med detta stycke text. Det är författat på Bergsgården på Djurgården av en poet, Kjell Espmark, som visste att han snart skulle dö, och handlar om en poet som en gång bodde på Bergsgården, Hjalmar Gullberg, och som visste att han snart skulle dö.
– Peter Englund

Juli 1960 betyder hemfärd till Bergsgården. Ett år tidigare var det inte möjligt. Jo, det blev några utflykter under den tillfälliga permissionen från respiratorn, en av dem rentav till Djurgården, men de tilläts inte komma ens i närheten av Bergsgården. Det skulle ha gjort alltför ont.
Det är först nu det går att uthärda de rika timmarna här, i avskedets kvällsljus. Detta genomlysta liv med Greta, dessa stunder med Schubert och Bruckner, denna högläsning av Pickwick och Don Quijote. Men ingen poesi! Ögon, läppar har fått sätta en definitiv punkt för den genren. Pianotrion i Ess-dur finns – nu och aldrig mer. Först nu finns styrkan att ta avsked.
     Det smårutiga fönstret till vänster om skrivbordet är fullt av glitter från fjärden utanför. Det finns verkligen en sjö – hur länge till?
     Och plötsligt är det afton. Himlen är blekt blågrå med en ton av rosa. Det är den stund när måsarna slutat kretsa över Saltsjön och fladdermössen tar över, än som om de klättrade uppför luften, än som om de blixtsnabbt vände undan för en vägg, allt i jakt på mygg som inte finns för ögat. I det bruna huset på Söders höjd glöder den låga solen ännu i den översta fönsterraden. Slamret i Stadsgården har tystnat.
Det finns bara det här stycket verklighet. Den vita skärgårdsbåten ute på det stillnade vattnet kommer in från öar som inte ens kan tänkas längre. Landskapet har fått en annan mening. Som om det varit en tillfällig skapelse och nu drog sig tillbaka. Inte så att det velat stöta bort den uttröttade betraktaren. Snarare så att det velat lämna honom ifred.
     Orden i ”Nostos, hemfärd” om himlen – det enda den sjuke på rygg kan se – blir med ens levande: ”det blå / flödet utan detaljer”. Det som den gången var en smärtsam förlust är nu en välkommen självklarhet. Här öppnas ett obestämt perspektiv, där detalj för detalj dragit sig tillbaka. Avskedets lugna reduktion.
     Husen och kyrkan på Söders höjd retirerar. De dallrande ljusgatorna i vattnet från kajernas lyktor slocknar. Och sjön drar sig ut ur sjön. Längst dröjer den grårosa skymningen.
     Så är avskedet över. Och allt är en vit, renskrapad kväll, vit som papperet före skriftens ... förorening, var det inte det ordet som väntade?
     Ännu ett ögonblick finns det förflutna kvar här mellan väggarna. Men också det kommande, hemfärden till glömskan, är närvarande. Som om detta varit ett näs där sekler ilar förbi, en envis blåst som drar liv och löv med sig bort.
     Just nu andrum.
     Men förlamningen är snart tillbaka. Och med den slemmet i luftrören, smärtan från kanylen i strupen, plågan i respiratorns dunkande och förödmjukelsen i tvångsmatningen genom en slang i näsan – och framför allt ångesten under den långsamma kvävningen. Aldrig mer en tracheotomering!
     Finns det någon annan utväg? Repet eller vattnet? Det är den nyktra frågan. En mycket praktisk fråga. Svaret har funnits länge nu. Vattnet tänks förstärkt med en tablett förmedlad av en barmhärtig läkare.

Röster från de redan döda kommer med en oväntad önskan, förmedlad i den sista diktsamlingen:

Tag bort fotografierna! Vi döda
är känsliga för dylikt första tiden.

     Anpassningen sker inte utan möda
     till friden över allt förstånd, till friden
     som ni har unnat oss i dödsannonsen.

Släpp oss! Er sorg förlänger vår begravning.
     Namn och profil i marmorn och i bronsen
     när vi ska byta form och ändra stavning,
     är hinder som vi hellre vore utan.

     I natt är vi den snö som faller flinga
     vid flinga ljudlöst. Ansikte mot rutan,
     vems namn är det du ropar? Vi har inga.

Dikten kastar om en vanlig trösterik tanke – att man inte är helt död så länge någon minns en. Samtidigt får en annan konventionell föreställning – att de döda övergår i naturen – ett suggestivt uttryck i de ljudlöst fallande snöflingorna. Men nu bara för att variera uppmaningen: ”Släpp oss!” Namnet som ropas ut mot snöfallet är meningslöst. De döda har inga namn.
     Dessa döda vill verkligen lösgöra sig fullständigt från de levande och deras erinringar. De vill, med orden i ”Nostos, hemfärd”, anträda resan hem ”till glömskan, / som var före allt”.
     Dikten ”Tag bort fotografierna” visar sig ha en särskild betydelse just för den litterära kategori som skapat värden ”beständigare än koppar”. Orden ”Släpp oss!” får en desperat innebörd när de yttras av en död poet som hejdats på väg till det han ser som sitt ”hem”.
     Som om poeten glömt den möjlighet som lades fram i den föregående samlingen under rubriken ”Bön i bärnsten”. Den återkommande önskan om en renande reduktion riktas här till skaparen, men inte till materiens skapare utan till den som med sitt stål ”hugger stjärnornas abstrakta / mönster in i natten”, alltså den rena formen, bortom all substans. På motsvarande sätt formuleras bönen:

     Lös mig ur fem sinnens förorening
     och behåll min form som flugan i
     bärnsten, vinglätt, drabbad av förstening
i den bruna natt som skall förbli.

Det är en bön om befrielse från den kroppslighet som är de fem sinnenas område men samtidigt om bevarande av den rena formen, ”vinglätt” som den är utan alla materiella föroreningar. Är det själens konturer poeten vill se bibehållna i bärnstenens förblivande natt? Eller är det, mer rimligt, de former som går under namnet poesi?
Men det finns också en tredje postum möjlighet – att finnas utan att finnas. En terzindikt benämnd just ”Dock finnas” skisserar ett efterliv där de ”svävningar och tonfall som var mina” ska finnas kvar som de nästan ohörbara dissonanserna hos Palestrina. De ska bäras fram av andras röster och instrument och kunna uppfattas av de ”sammansvurna”, de ytterligt känsliga meningsfränder som återfinns i en senare värld – alltså just en sådan permanens som rösten i ”Tag bort fotografierna!” undanbad sig och som hemfärden till glömskan skulle utesluta.
Men poesins logik är inte densamma som gäller i den vanliga reflekterande världen. Den ser ingenting absurt i att gå tre skilda vägar samtidigt.

Det finns en sjö – Stegen ner mot bryggan är beslutsamma men de förlorar alltmer sin verklighet. Fickorna är tömda, alla avtal ogiltiga. Det höga juligräset mot byxbenen är inte längre grönt. Denna strandremsa är redan genomskinlig, ett stycke eftervärld.
     Ensam med diset.
     Bryggans fjuniga bräder, med sina springor ner mot ingenting, är en sista rest av verklighet.
     Därute blänk som av vatten.
     Något alternativ kan inte ens tänkas längre. Nerverna, dessa gråa bastknippen, nästan helt utslitna av erfarenhet, vet vilka smärtor som väntar. Fanns det inte en krok här att hänga dem på? Musklerna som fått ett smakprov på sin definitiva förlamning vet att den här julimorgonen bara är ett uppskov. Låt dem falla i en hög på bryggan.
     Det är dags att stiga ner i de stränga syror som förmår tvätta bort de sista resterna av jaget.
     Icke-existensens sjö.
     ”Lös mig ur fem sinnens förorening”
     Ja, att flyta som ingen ut ur sinnenas skum.
     En utstruken himmel välver sin vithet över ett skeende som inte längre är ett skeende eftersom begreppet tid förlorat all mening.
     Uppe i det vita huset går en kvinna fram och tillbaka i rummet mot sjön, med knogarna tryckta mot ögonen. Det kvarlämnade brevet på bordet slutar med ett citat ur en av de sena samlingarna: ”Det finns en sjö och sedan aldrig mer ... ”. Man har en tyst överenskommelse. Om några minuter ska hon gå ner till bryggan. Hon tror sig veta vad som väntar – en kropp som flyter utanför bryggan, med ansiktet nere i vattnet.
     Men det finns ingen i vattnet.
     Det finns inte ens en sjö.

Om Akademien

Högtidssammankomster genom åren

2022

Svenska Akademiens årshögtid firades tisdagen den 20 december i Stora Börssalen i närvaro av DD MM Konungen och Drottningen samt HKH Kronprinsessan Victoria och HKH Prins Daniel med uppvaktning jämte en talrik samling åhörare. Även Sveriges Radio var på plats; sändningen kan du ta del av här »

Vid sammankomsten, som började klockan 5 e.m., var närvarande av Akademiens ledamöter Akademiens direktör fru Mattson, Akademiens kansler fru Carlberg, Akademiens ständige sekreterare herr Malm, herr Runesson, herr Ralph, herr Olsson, herr Riad, fru Wikforss, herr Svenbro, herr Englund, herr Wästberg, fru Swärd, ledamot Mossaed och herr Engdahl.

Akademiens direktör öppnade sammankomsten med ett tal i vilket hon bland annat diskuterade förhållandet mellan litteratur och magi, djupläsningens allt svårare förutsättningar samt skrivande och läsning som en motkraft mot såväl glömska som ondska. Talet avslutades med en läsning av dikten Evig hågkomst av den ukrainska poeten Kateryna Babkina.

Läs direktörstalet »

Direktören tillkännagav därefter att årets minnespenning, utförd av konstnären Peter Linde, var ägnad författaren och översättaren Hjalmar Gullberg. Åtsidan visar dennes porträtt medan frånsidan bär inskriptionen "Ge mig dina ögon! Du som ser på mig" (ur dikten "Huvud, betraktat" i samlingen Ögon, läppar från 1959). Minnesteckningen hade författats av herr Espmark och direktören gav nu ordet till herr Englund, som läste ett utdrag ur den.

Läs utdraget ur minnesteckningen »

Efter detta förkunnade direktören att Akademien för fjärde gången detta århundrade beslutat utdela sin högsta utmärkelse, Svenska Akademiens stora pris, och att man till mottagare hade utsett professor emeritus Stig Strömholm. Denne framfördes av ständige sekreteraren till direktörens plats varefter direktören höll ett kortare hyllningstal samt överräckte medaljen.

Läs hyllningstalet »

Ordet gick därpå till fru Carlberg, som läste ur inledningen till sitt kommande verk Marionetterna. En berättelse om världen som politisk teater.

Läs texten »

Därefter läste herr Wästberg ett minnesporträtt.

Läs minnesporträttet »

Så gick ordet till herr Svenbro, som läste dikten Minne från Sicilien, tillägnad herr Espmark.

Läs dikten »

Slutligen överlämnade direktören ordet till Akademiens ständige sekreterare herr Malm, som föredrog följande berättelse:

Under det gångna året har frågan om nationen och det nationella visat sig helt central på flera områden. Det föranleder frågan: vad innebär det svenska för Svenska Akademien? Den instiftades ju för att ”arbeta uppå Svenska Språkets renhet, styrka och höghet”, och det gör Akademien genom mångskiftande insatser för läsning, skrivande och språkfärdighet. Gustaf III:s formulering från 1786 om ”renhet” skulle kunna förstås som en strävan att bevara det svenska svenskt, men det är knappast vad som ingår i uppdraget från Akademiens stiftare.
Under 1600-talet florerade idéer om att svenskan var ett gammalt och anrikt språk som andra språk och kulturer hade utvecklats ur, och den tanken gav upphov till en vilja att odla fram detta gamla urspråk igen. Georg Stiernhielm och Olof Rudbeck är välkända exempel på den hållningen och den återkommer i modifierad, drömsk form med 1800-talets romantik som inte har samma behov av att faktiskt skriva om historien. Men när Gustaf III vid slutet av 1700-talet talar om svenska språkets renhet har han ägnat stor möda inte åt att söka något ursvenskt, utan tvärtom att samla inspiration från många håll, inte minst från Frankrike. Målet är ju att berika det svenska språket och den svenska kulturen, precis som man i andra länder strävar att utveckla redskapen för det offentliga samtalet och den sociala delaktigheten – ett slags internationellt samarbete för det civiliserade samhället. När Gustaf III talar om ”renhet” anknyter det alltså inte till drömmen om något äktsvenskt utan snarare till den retoriska dygden perspicuitas eller claritas, förmågan att välja sina ord så att de så klart och tydligt som möjligt beskriver det man avser. Språket behöver vara klart och genomskinligt, liksom en fönsterruta behöver vara ren för att vara genomskådlig. Idealet är tydlighet och precision i det språk som ligger till grund för, och skall vidareutveckla, det civiliserade samhället. Poesin lyder förstås under speciella regler och förväntas inte på samma sätt vara genomskinlig, men så är den inte heller tänkt som en direkt representation av verkligheten.
I linje med det bör Gustaf III:s ord om svenska språkets ”styrka” uppfattas. Den retoriska framställningens styrka, vis, har bäring på dess klarhet men också på dess stilistiska verkan, dess kraft och ändamålsenlighet. Språkets ”höghet” bör rimligen förstås i anslutning till 1700-talets vurm för det sublima, upphöjda, som inbegrep kraftfull åskådlighet och gärna en åtminstone skenbar enkelhet. Värdighet och anseende ligger självklart inbäddade i begreppet.
     Det svenska språket var långt ifrån väletablerat jämfört med de språk den europeiska kulturen och makten använde, främst kanske latinet och franskan. Uppgiften var alltså att utveckla språket så långt någonsin möjligt som redskap för samhällelig kommunikation och för litteratur. 1700-talet närde förstås många föreställningar om svenskhet och nation som i dag är överspelade, men sökandet efter något äktsvenskt, hade man redan insett, riskerade att fördunkla snarare än skapa klarhet och öppenhet. Det stadium där forskare och makthavare ville bevisa att den svenska kulturen och det svenska språket var något uråldrigt, rent nationellt, hade det sena 1700-talet lämnat bakom sig.
     Vårt språk har uppstått i oavbruten interaktion med andra språk. Det behövs en rikedom av ord för att uppnå precision i språket, och det måste också vidareutvecklas för att vi inte skall förlora kontakten med samtiden. Att noggrant bevaka det man betraktat som äkta svenskt har fått som sin naturliga konsekvens att man berövat sig själv – och andra – många möjligheter.
     På samma sätt fungerar förstås litteraturen: Akademien verkar för den svenska litteraturen men i den självklara medvetenheten om att den utvecklas genom impulser utifrån. Som Birgitta Trotzig sade vid en översättningskonferens år 1994: ”Översättningarna är helt enkelt – brutalt uttryckt – halva vår nationallitteratur.” Trotzig talade om den svenska litteraturens utvecklingshistoria, och den är i sanning central. Det kan vara värt att påminna om att denna halva nationallitteratur också innebär ett makalöst och oundgängligt inflöde utifrån av idéer, perspektiv och förhållningssätt till hela den svenska kulturen och till samhället i stort.
     Svenska Akademiens arbete med ordböcker och andra språkliga resurser samt med litteratur och läsning utgår inte från en föreställning om något äktsvenskt som skall avgränsas utan tvärtom: utgångspunkten är att det svenska inte når någon vart utan ständigt utbyte med omvärlden.
     Grävandet efter en nationell kärna ledde till dunkla språkexperiment och vildsinta pamfletter i stormaktstidens Sverige och på andra håll. Det som brukar hända i sådana situationer är att språket frikopplas från den verklighet det skall beskriva och i stället används för att framställa vrångbilder. Den mekanismen ställer stora krav på läsare, mottagare, medborgare och ökar påtagligt behovet av omsorg om språk, tanke och fakta.
     Arbetet för språk, litteratur och andra förutsättningar för det offentliga samtalet är viktigare än någonsin över hela världen. En liten, men för oss i Sverige central, del i denna stora helhet är det svenska språket.

Vårt kulturarv är en rik källa till estetiska upplevelser, filosofiska idéer och samhälleliga utvecklingslinjer, men det är också fyllt av fördomar, ideologiska manipulationer och illustrationer av människans böjelse att bygga gemenskap genom exkludering. Att vårda sig om kulturarvet, tillgängliggöra och utforska det, är en central uppgift inte för att söka efter en nationell kärna eller en folksjäl, utan därför att det förflutna visar vad sådana föreställningar kan leda till. Kulturarvet manar oss att dra lärdomar genom att hänföras av det sköna i vårt förflutna och ta varning av det osköna, ibland kanske i samma stund.
Fantasier om en nationell kärna kan utveckla sig till ett gravt hot mot kulturarvet, tydligast så i det pågående anfallskriget mot Ukraina. De oerhörda humanitära konsekvenserna är omedelbara, men på längre sikt riskerar kulturarvet att förödas. Många institutioner samverkar för det långsiktiga bevarandet av Ukrainas kulturarv, och där har Akademien fått värdefull hjälp i att finna en väg att vara med och stödja bevarandearbetet vid Nationalbiblioteket i Kyiv.

Under året har Akademien förlorat två ledamöter. Sture Allén verkade för Akademien i drygt 40 år, under 13 av dem som dess ständige sekreterare. Han var en pionjär inom den framväxande språkteknologin och moderniseringen av språkvetenskapen. Följdriktigt blev han den som förde in Akademien i den digitala tidsåldern och renoverade dess språkliga verksamhet från grunden.
Kjell Espmark var även han verksam i Akademien i fyra decennier, varav 18 år som Nobelkommitténs ordförande. Hans minne syntes outtömligt och utan egentlig gräns: han hade utsträckt det inte minst genom utforskandet av Nobelprisets historia, där han klargjorde prisets villkor, utveckling och mottagande alltsedan 1901.

Svenska Akademien samarbetar med ett antal organisationer för det svenska språket och den svenska litteraturen. I år etablerades en helt ny form av samarbete kring ett av Sveriges största utgivningsprojekt, Svenska Akademiens ordbok. Det avslutande bandet av SAOB utkommer nästa år och lägger den sista bredden till de drygt två hyllmetrarna historisk ordbok. Det är över hundra år sedan det första bandet gavs ut och denna unika ordbok är i uppenbart behov av revidering. Frågan var hur: Akademien har i hög grad finansierat ordboken med hjälp av privilegiet för Post- och Inrikes Tidningar, men det privilegiet har avvecklats. Hur skulle SAOB kunna utvecklas vidare utan att det drabbade de författare, lärare, bibliotekarier, översättare, kritiker, forskare och läsinitiativ av olika slag som Akademien stöder? Svaret blev en ny, värdefull form av samarbete: SAOB kommer under högst tio år att uppdateras till en helt unik humanistisk infrastruktur med finansiering genom ett konsortium, som förutom Akademien utgörs av Riksbankens Jubileumsfond, Helge Ax:son Johnsons stiftelse, Vitterhetsakademien och Svenska litteratursällskapet i Finland.
Sista bandet av SAOB utkommer alltså år 2023, och året därefter vidtar uppdateringsprojektet. Hela SAOB är ju sedan länge tillgänglig digitalt på ordbokens egen hemsida saob.se och på svenska.se, där det går att söka samtidigt i SAOB, Svensk ordbok och Svenska Akademiens ordlista. Enligt mätredskapen var det sammantagna antalet sidvisningar på de båda webbplatserna 2,25 miljoner per månad under året. Antalet sidvisningar i Litteraturbankens upplag av litterära verk närmade sig 700 000 per månad – men drygt 1 200 epub-filer förmedlas på många olika sätt och användningen av dem går därför inte att mäta.
Akademiens bokutgivning under året har omfattat två volymer i klassikerserien: Fjärilen i min hjärna och andra berättelser av Anders Paulrud, i urval och med inledning och kommentarer av herr Wästberg, och Carl von Linnés Nemesis divina, utgiven med inledning och kommentarer av Gunnar Broberg och med förord av herr Englund. I Minnesbiblioteket har publicerats Fredrik Bööks minnesteckning över Viktor Rydberg. Den blev aldrig helt avslutad och har inte utgivits förrän nu, av Svante Nordin som också skrivit inledningen. Svenska Akademiens handlingar för 2020 och 2021 har utkommit, liksom Bo Svenséns Svenska Akademiens stadgar. En studie av deras förebilder och texthistoria. Årets julbok är herr Englunds En kort historik över några föremål på mitt skrivbord.

En viktig del i den löpande verksamheten är arbetet med priser, stipendier och bidrag. Drygt 80 bidrag för aktiviteter inom Akademiens områden har delats ut till privatpersoner och organisationer. Fördelningen av årets priser och stipendier sammanfattas så här:

Stora priset utdelas bara sällan. I år har ni sett det överräckas till Stig Strömholm.
     Kungliga priset instiftades av Karl XIV Johan och anvisas fortfarande av Hans Majestät. Priset, som utdelas för förtjänstfulla insatser inom något av Akademiens intresseområden, har tilldelats Lars Olof Loeld.
Bellmanpriset, instiftat 1920 av Anders och Emma Zorn och avsett att hedra en verkligt framstående svensk skald, har tillerkänts Jenny Tunedal.
     Kellgrenpriset utgår ur den Gierowska donationen och utdelas för betydelsefull gärning inom Akademiens hela verksamhetsområde. Priset har i år tillfallit Anders Cullhed.
     Gerard Bonniers pris skall tilldelas författare verksamma inom Akademiens intresseområde. Till mottagare av priset har utsetts Elisabeth Rynell.
     Ur Gerard Bonniers donation utgår även stipendier till unga, lovande författare. Dessa har tillfallit Johan Espersson och Isabella Nilsson.
     Svenska Akademiens Finlandspris, som utdelas för värdefulla insatser inom Finlands svenskspråkiga kulturliv, har tilldelats Janina Orlov.
     Stipendiet ur Lena Vendelfelts minnesfond skall tilldelas diktare som söker hävda och värna rent mänskliga värden. Till mottagare av 2022 års stipendium utsågs Ola Larsmo.

Tidigare i höst har Akademien tilldelat
     SELTA (Swedish-English Literary Translators’ Association) Svenska Akademiens pris för introduktion av svensk kultur utomlands,
     Ragnar Levi, Corinne Platten och Carl Åkerlund Svenska Akademiens franska stipendium,
     Peter Andersson Svenska Akademiens teaterpris,
     Gustav Berg, Chatarina Larsson, Cecilia Nilsson och Gunilla Nyroos Carl Åkermarks stipendium till förtjänta artister inom svensk teater,
     Camilla Hammarström Kallebergerstipendiet,
     Irmelin Sandman Lilius Svenska Akademiens pris till framstående författare av ungdoms- och barnlitteratur,
     Kayo Mpoyi Anna Sjöstedts resestipendium, samt
     Ellen Frödin och Ingrid Svensson forskarstipendier ur Stina och Erik Lundbergs stiftelse.
     Därutöver har ur Akademiens egna medel utdelats belöningar till Magnus Bremmer, Jörgen Gassilewski, Nils Håkanson, Jesper Högström och Vibeke Olsson samt ett Extra pris till Fredrik Thomasson.

Under våren utdelades följande belöningar:
Svenska Akademiens nordiska pris, utgående ur den Gierowska donationen, till Naja Marie Aidt vid en ceremoni i Börssalen den 6 april,
     Svenska Akademiens Bernadottestipendium till Tim Berndtsson och Sven Olov Karlsson,
     Doblougska priset till Per Odensten och Anna-Karin Palm samt i enlighet med den norska nämndens förslag till Victoria Kielland och Lars Mytting,
     Margit Påhlsons pris för viktiga insatser för svenska språket till Lars Wollin,
     Svenska Akademiens språkvårdspris till Inger Lindberg,
     Blomska stipendiet till Ola Karlsson,
     Gun och Olof Engqvists stipendium till Mikael Nydahl,
     Signe Ekblad-Eldhs pris till Lena Andersson,
     Axel Hirschs pris till Göran Rosenberg och Annika Sandén,
     Eric och Ingrid Lilliehööks stipendium till Rebecca Alsberg,
     Ida Bäckmans stipendium till Torbjörn Nilsson,
     Beskowska resestipendiet till Ildikó Márky,
     Birger Schöldströms pris till Henrik Meinander,
     Svenska Akademiens gustavianska stipendium till Mark Tatlow,
     stipendier ur den Gierowska donationsfonden till Anna-Klara Bojö, Magnus Florin, Rikard Schönström och Johan Sehlberg,
     Svenska Akademiens översättarpris till Stefan Danerek och Djordje Zarkovic,
     Svenska Akademiens tolkningspris till Željka Černok och Marianne Ségol-Samoy,
     Karin Gierows pris till Michel Ekman och Maria Gunther Axelsson,
     Schullströmska priset för barn- och ungdomslitteratur till Per Nilsson och Katarina Kieri,
     Ilona Kohrtz’ stipendium till Elisabeth Hjorth,
     Svenska Akademiens bibliotekariepris till Cilla Dalén,
     Svenska Akademiens svensklärarpris till Anna Brännström, Anne-Maj Böös, Lillemor Karlsson, Gunilla Lundström och Veronica Lundin Sköldqvist,
     ett forskarstipendium ur Stina och Erik Lundbergs stiftelse till Sofia Roberg, samt slutligen
     anslag ur Stiftelsen Fonden för forskning i modern svenska och för svensk språkvård till Gisela Håkansson, Andreas Nord och Lena Rogström.

Som varje år är jag full av tacksamhet mot alla er som Akademien har fått uppmärksamma med priser, stipendier och bidrag för ert beundransvärda arbete ”uppå Svenska Språkets renhet, styrka och höghet”. Akademien försöker vara till nytta, men glömmer inte för ett ögonblick att det är ni som står för de verkliga insatserna – våra författare, översättare, kritiker, lärare, bibliotekarier, elever och studenter, forskare och andra eldsjälar. Jag önskar er, och alla här närvarande, rofyllda helger och ett gott 2023.