Bo Grandien

Ur minnesteckning av herr Wästberg

Låt mig läsa några stycken ur en minnesteckning om Bo Grandien, diktare reporter forskare, som i mycket handlar om den nära vänskapen mellan Grandien, Tomas Tranströmer och mig, från tonåren genom livet:

Litteraturen såg vi tre som lögnen som hjälpte oss att få syn på sanningen. Genom läsningen fick vi – mer än ute i ”verkligheten” – tillgång till våra känslor där det faktiska byter plats med det möjliga och till andra människors dolda djup och inre sammanhang.
Ja, litteraturen blev vår skamlösa hänförelse, vårt djupaste allvar. Den krävde en rörelsefrihet som vi fick skaffa oss på eget bevåg. Den läste oss såsom vi läste den. Ett tonfall, en ordmusik öppnade det osedda – och ett bärnstensljus lyste upp svartvita sidor. De stora texterna fullbordas aldrig, de öppnar sig på nytt i läsarens tolkning av förskjutningar och speglingar. Då behövs inga handböcker och förklaringsberg.
Hånfulla människor skulle säga att vi var litteraturförgiftade. Vi läste sällan böcker om det vi redan kände till på vårt tidiga stadium i livet. Vi läste om det främmande och svåruppnåeliga, noggrant som ett korrektur, vi hade blick för kommatecken, avstavningar, grammatiska snedsprång. Orden frilade känslor som vi sannolikt var för oerfarna för men som trängde sig in för framtida bruk.
Bibliotek, bokhandel, antikvariat, egna och andras bokhyllor – där låg vårt hem. Bland böckerna – hur de än trängdes på hyllorna – uppstod alltid nya rum. Inget var mer lockande och hemlighetsfullt än dessa böcker som vände ryggen till. Övertäckta med tystnad pekade de in i andra tidsrymder. Inne i dem pågick lidelsefulla utforskande processer som verkligheten där utanför inte orkade med.
Böckerna består oss med olika framkallningsbad och hjälper oss att fläckvis förverkligas. De lär oss vad som är bottensats och yta. Inne i dem samtalar de döda med varandra och öppnar den enda evighet vi kommer i kontakt med. I papperstunna fantasier sluter de sig kring oss.
De är en levande materia som trotsar tid och minne. De väcker demoner, rädsla och begär likaväl som glädje, mod och tillförsikt. Vi kan höra dem ibland som då ett saxofonsolo spärrar en gångtunnel. Vi integreras med de döda i undran och kärlek. Vi bär dem med oss, vi kommer att vistas där de är.
I den stora diktens hjärta brinner en mörk och elakartad eld. Litteraturen är undergrävande genom att inte tjäna ett speciellt syfte, den är inget protokoll över det som händer i ett samhälle. Vi tänkte inte låta oss terroriseras av dem som ersatte humor med kravlistor. Det var heller inte tröst och hugsvalan vi sökte. Vi såg framför oss livet som en massa utkast utan en slutgiltig version. Vi lutade oss över en osynlig reling, såg vattnet strömma förbi, stäven ut i det okända.
Det fanns böcker som lyste i mörkret. Det fanns böcker så brännheta som hade de legat ute under en värmebölja och fått asfalten att rämna. I början på 50-talet – ljusår borta från De tre musketörerna och Fältskärns berättelser – var de för min del Ekelöfs Färjesång, Henri Alain-Fourniers Den store Meaulnes, Agnes von Krusenstjernas Tony-böcker, Karen Blixens Vintersagor, Jean Gionos Husaren på taket samt Nikolaj Gogols Döda själar, en favorit jag delade med Tomas och Bo.
Dikten var elementens skimmer längs vår farled från mörker till mörker. Den fogade samman livets pusselbitar och tolkade dess kryptomeddelanden. Som att hos bouquinisten på kajen i Paris öppna en volym på måfå, låta solljuset för kanske enda gången falla över sidorna och plötsligt gnuggas i ögonen av en metafor, av ett ord bland tusen.
Det var aldrig en fråga om att bilda sig. Utan bara om lusten att över vallgravar, murar och stängsel tränga in på känslans inre borggårdar. In bland osedda bilder som med ens blir igenkännliga.
Den betydande dikten är en övningsbana för inlevelsen och en erfarenhet av det slag T.S. Eliot beskriver. ”Music heard so deeply / That it is not heard at all, / But you are the music / While the music lasts.”
De stora diktarna var för oss känslans och kunskapens grundforskare. Man måste följa dem, utan att hoppa över ett ord, till sista raden som signalerade: Du är inte färdig med mig, du måste börja om. Man återkom till dem som till en husläkare. Vad var Marcel Proust eller Virginia Woolf annat än hälsocentraler? Hos dem ägde betydelsefulla möten rum, dit längtade man tillbaka, till tankarnas virvel, till känslornas tumult.
Vi drack ord som vore de källvatten. Jag gissar att vi tidigt uppfattade språket både som fallskärm och skyddsnät och, senare, som ett medel att hejda årens karusell och se till att det minsta möjliga ginge förlorat.
Våra drivkrafter var olika. Under den synliga berättelsen som vi delade slingrade en annan berättelse och den förde åt olika håll. Tomas undvek klarspråk om sina innersta bevekelsegrunder. Bo vittnade om att diktningen var hans räddning efter skolårens mobbning. Jag blev författare inte av brist – vilket Gunnar Ekelöf ansåg vara ett villkor – utan av skönhetstörst, i en äventyrlig lycka att förlora mig i böckerna, spana mellan raderna och lyssna till fördolda ekon i orden.

Om Akademien

Högtidssammankomster genom åren

2018

Svenska Akademiens årshögtid firades torsdagen den 20 december i Stora Börssalen i närvaro av DD MM Konungen och Drottningen samt HKH Kronprinsessan Victoria och HKH Prins Daniel med uppvaktning, jämte en talrik samling åhörare.

Vid sammankomsten, som började klockan 5 e.m., var närvarande av Akademiens ledamöter Akademiens kansler herr Svenbro, Akademiens ständige sekreterare herr Olsson, herr Ralph, herr Allén, herr Riad, herr Wästberg och herr Engdahl.

Akademiens kansler öppnade sammankomsten med ett tal.
Läs herr Svenbros tal »

Kanslern meddelade därpå att Akademien med sin höge beskyddares medgivande till ny ledamot valt och kallat litteraturvetaren Mats Malm. Den nyinvalde ledamoten infördes av ständige sekreteraren i Börssalen och höll sitt inträdestal, vilket besvarades av kanslern.
Läs Mats Malms inträdestal »

Kanslern meddelade därpå att Akademien med sin höge beskyddares medgivande till ny ledamot valt och kallat författaren Jila Mossaed. Den nyinvalda ledamoten infördes av ständige sekreteraren i Börssalen och höll sitt inträdestal, vilket besvarades av kanslern.
Läs Jila Mossaeds inträdestal »

Kanslern meddelade därpå att Akademien med sin höge beskyddares medgivande till ny ledamot valt och kallat juristen Eric M. Runesson. Den nyinvalde ledamoten infördes av ständige sekreteraren i Börssalen och höll sitt inträdestal, vilket besvarades av kanslern.
Läs Eric M. Runessons inträdestal »

Därefter tillkännagavs att årets minnespenning, utförd av konstnären Peter Linde, var ägnad konsthistorikern, journalisten och författaren Bo Grandien. Åtsidan visar dennes porträtt. Inskriften på frånsidan lyder: "Diktare – Reporter – Forskare". Minnesteckningen var författad av herr Wästberg, som läste ett utdrag därur.
Läs utdraget ur minnesteckningen »

Slutligen överlämnades ordet till Akademiens ständige sekreterare herr Olsson, som föredrog följande berättelse:

Ett år är till ända, och inte vilket år som helst. Det är som om själva året förväntar sig en berättelse. Problemet är att det redan har fått sin berättelse, inte bara en gång utan tusentals gånger. Vad gör man i en situation när man inte är herre över den historia i vilken man ingår? När berättelsen har blivit många berättelser, i en blandning av sant, vilseledande och osant?
Man väntar på möjligheten att själv få tala, att ge sin bild av det som hänt. Jag tror att alla som tappert arbetat vidare i Svenska Akademien under det här året känner detta behov. Vi har levt i konflikten mellan bilder som inte går ihop och väntar på den tid då orden blir möjliga.
Man har talat om den djupaste krisen i Svenska Akademiens historia, om en misär på gränsen till undergång. Men om detta hade varit hela sanningen hade vi inte suttit här idag. Svenska Akademien har inte bara överlevt som institution, vi har alltsedan april inlett ett omfattande förnyelsearbete som lägger en grund för vår framtida verksamhet. En ny tolkning av våra stadgar från 1786 har utarbetats, så att de kan tillämpas i vår tid; vårt omfattande prisarbete och våra stora språkprojekt har framskridit planenligt; en ny Nobelkommitté med externa sakkunniga för kommande år har bildats. Slutligen har tre nya ledamöter idag tagit inträde, något som kommer att göra Akademien långt starkare inför framtiden.
Hur skall då en tid fångas som rymt så många dramatiska skeenden och stridigheter varav några ännu är ouppklarade, som rymt så många dagar som aldrig kunde förutses eller fattas med vanligt förstånd? Det tyska 1700-talssnillet Georg Christoph Lichtenberg skrev i en aforism: ”Har ni fångat något? Ingenting annat än en flod.” Och vi vet ju att man inte två gånger kan stiga ner i samma flod.
Men även om denna flod av händelser i sig är ogripbar, kan man åtminstone antyda den färd som vi inom Svenska Akademien tillryggalagt på den. Den färden hade vi inte kunnat ana när jag fick i uppdrag att leda Akademien den 12 april i år. Det var vid den sammankomst där vår dåvarande sekreterare fru Danius avgick från sin post, en knapp vecka efter att tre andra ledamöter ställt sig utanför arbetet i Akademien.
Våren hade dessförinnan varit omskakande. Efter publiceringen i DN i november 2017, som blev startskottet för metoo-uppropet, beställde Svenska Akademien en advokatutredning som alla ledamöter kunde ta del av i slutet av februari. Den hjälpte oss att se den förfärande omfattningen av vad som hade skett, men också att fatta vad som inte hade skett. Ingen påverkan på vårt prisarbete från Forum och dess innehavare hade ägt rum. Och inga sexuella övergrepp hade enligt samma utredning varit kända i Akademien.
Detta är dock en klen tröst; det är tragiskt att någon under så lång tid kunnat agera på ett oacceptabelt sätt utan att omvärlden tagit signalerna på allvar. Svenska Akademien har – tillsammans med många andra organisationer och individer som befunnit sig i hans omgivning – ett stort ansvar för denna undfallenhet.
Omvärldens förtroende för Svenska Akademien var i april alarmerande lågt. Nobelkommittén, som fortfarande var intakt och fortsatte att arbeta, hade kraftigt minskat i antal verksamma ledamöter från åtta till fyra. Ingen ifrågasatte kompetensen i Nobelkommittén, men i samråd med Nobelstiftelsen såg vi oss tvungna att reservera 2018 års Nobelpris i litteratur till påföljande år. För detta prisarbete har vi under senhösten inrättat en ny Nobelkommitté, bestående av tio personer, varav fem är ledamöter av Akademien och fem är externa sakkunniga. Denna nya Nobelkommitté kommer att arbeta under en tvåårsperiod och dess uppgift blir att utse kandidaterna till 2018, 2019 och 2020 års priser.
Ett viktigt dokument för framtiden var det pressmeddelande som utsändes den 4 maj, där Akademien beskrev några av de åtgärder som vidtagits för att långsiktigt återuppbygga förtroendet för institutionen. Hit hörde ett stort arbete både internt och externt, med organisatoriska förändringar, en ny syn på stadgarnas innebörd och en intensiv medling som inleddes med de tre ledamöter som valt att ställa sig vid sidan av verksamheten. Experter tillkallades utifrån och kom att göra mycket stora insatser under året.
De nya tolkningarna av Gustaf III:s stadgar från 1786 antogs av Akademien den 4 september. De har gett oss helt andra möjligheter att möta de problem som vi ställts inför under våren rörande uteslutning av ledamot, möjligheten till frivilligt utträde och kraven på sekretess. Samt inte minst vikten av lojalitet mot Akademien och dess övergripande syfte att tjäna språket och litteraturen, vilket måste gå före personliga intressen.
Vad gäller Akademiens organisation har en ledningsgrupp tillsatts med representanter från alla delar av institutionen, för att förbättra den interna kommunikationen. Det är en glädje att kunna konstatera att Svenska Akademien som arbetsplats fungerar utomordentligt väl i dagsläget.
För att förbättra kommunikationen med omvärlden har Akademien beslutat att våren 2019 i samband med årsredovisningen presentera en särskild verksamhetsberättelse. Detta för att öka transparensen och tillgängligheten av information, så långt detta är möjligt. Beslut har också tagits om en stor digital satsning – en portal som skall rymma inte bara Akademiens ordböcker och andra språkliga hjälpmedel utan också tjänster och produkter av annat slag som utvecklats eller finansierats av Akademien, allt fritt tillgängligt för alla.
Medlingen med de tre ledamöter som för tillfället inte deltar i Akademiens arbete har letts av herr Runesson och har under hösten kommit så långt att en resolution kunnat antas som möjliggjort invalet av nya ledamöter.
En viktig faktor när det gällt händelseutvecklingen under året har varit att en tilläggsparagraf till stadgarna antagits med Hans Majestät Konungens medgivande den 2 maj 2018. Enligt den äger ledamot rätt att utträda ur Akademien. Sedan dess har fem ledamöter valt att utnyttja denna möjlighet, däribland fyra kvinnliga. Detta har gjort det absolut nödvändigt att återerövra representationen av kvinnor i Akademien, och vi kommer med kraft att verka för att denna förändring skall komma till stånd.
Det ordinarie arbetet i Akademien har dock, mitt i dessa stora förändringar, bedrivits som tidigare.
Under bokmässan i år valde Akademien att satsa på sitt stora språkprojekt ”Intensivutbildning i svenska för nyanlända skolelever”, vilket blev en stor framgång. Detta projekt, vars resultat nu tillämpas på försök i ett antal skolor, är inne på sitt sista år och avslutas i juni 2019.
I Akademiens klassikerserie har utkommit en riktig juvel i vår litteraturhistoria, det första rent skönlitterära verket på svenska, Eufemiavisorna från början av 1300-talet. Dessa tre romaner på knittelvers, med förklaringar av Henrik Williams och med introduktion av herr Ralph, bjuder på en rustik riddarromantik i nordisk tappning: ”De sprungo på bak de hälade rika / och dusterade så ridderliga.”
I serien Minnesbiblioteket har utgivits Karl Ragnar Gierows hörspel 1914–1918 in memoriam, en framställning av första världskriget i ett märkligt collage av telegram, rapporter och vittnesmål, och försett med herr Englunds förord.
Det råder inget tvivel om att den kraftiga decimeringen av Akademien ledde till en arbetssituation för anställda och ledamöter som stundtals varit övermäktig. Det handlar inte bara om den massiva kritiken från medier och inflytelserika aktörer i övrigt, utan också om den sviktande förmågan att uppnå beslutsmässighet. Enligt paragraf 36 i våra stadgar måste sju ledamöter vara närvarande fysiskt för att beslut skall anses giltiga. Vid hälften av alla sammankomster under hösten har vi befunnit oss precis på gränsen, men aldrig under den. Vi uppnådde gång på gång det magiska sjutalet, och även om jag ogärna använder krigiska metaforer kunde jag stundom känna att vi var som de sju samurajerna som var indragna i en avgörande slutstrid. Att vi lyckades med den striden är anledningen till att vi faktiskt har kunnat genomföra hela vårt program med priser och stipendier under året. Resultatet ser ut som följer:

• Kungliga priset instiftades av Karl XIV Johan och anvisas fortfarande av Hans Majestät. Priset, som utdelas för förtjänstfulla insatser inom något av Akademiens intresseområden och uppgår till 100 000 kronor, har i år tilldelats P.C. Jersild.
• Bellmanpriset, instiftat 1920 av Anders och Emma Zorn och avsett att hedra en verkligt framstående svensk skald, har med 250 000 kronor tillerkänts Tua Forsström.
• Svenska Akademiens språkforskarpris på 250 000 kronor, som skall hedra en verkligt framstående svensk språkforskare, har tilldelats Per Linell.
• Kellgrenpriset utgår ur den Gierowska donationen och utdelas för betydelsefull gärning inom Akademiens hela verksamhetsområde. Priset har i år med 200 000 kronor tillfallit Ulf Peter Hallberg.
• Ur Gerard Bonniers donation utgår bland annat stipendier till unga, lovande författare. Dessa har i år tillfallit Carolina Setterwall och Wera von Essen med 75 000 kronor vardera.
• Svenska Akademiens Finlandspris, som utdelas för värdefulla insatser inom Finlands svenskspråkiga kulturliv, har med 100 000 kronor tilldelats Kjell Westö.
• Stipendiet ur Lena Vendelfelts minnesfond skall tilldelas diktare, som söker hävda och värna rent mänskliga värden. Till mottagare av årets stipendium på 60 000 kronor har utsetts Christine Falkenland.
• Svenska Akademiens pris för introduktion av svensk kultur utomlands har tillfallit Jan Balbierz med 80 000 kronor.
• Ur Akademiens egna medel har belöningar på vardera 60 000 kronor tilldelats Anders Bodegård, Åke Leijonhufvud, Kristoffer Lind, Hanna Riisager och Anna Smedberg Bondesson.
• Dessutom har ett extra pris på 100 000 kronor tilldelats Alf Hambe.

Tidigare i höst har Akademien tilldelat Anna Jörgensdotter Kallebergerstipendiet på 50 000 kronor,
• Hans Klinga Svenska Akademiens teaterpris på 75 000 kronor,
• Sofia Pekkari, Magnus Roosmann, Eva Röse och Kristina Törnqvist Carl Åkermarks stipendium till förtjänta artister inom svensk teater med 50 000 kronor vardera, samt
• Ole och Ann-Marie Söderströms pris på 30 000 kronor till Malin Kivelä.

Under våren utdelades följande belöningar:
• Svenska Akademiens nordiska pris, utgående ur den Gierowska donationen, till Agneta Pleijel med 400 000 kronor vid en ceremoni i Börssalen den 11 april,
• Bernadottestipendiet på 120 000 kronor samt två veckors vistelse i Vita villan på Öland till Linda Boström Knausgård,
• Doblougska priset med 200 000 kronor vardera till Johannes Anyuru och Ida Börjel samt i enlighet med den norska nämndens förslag till Vigdis Hjorth och Helge Torvund,
• Margit Påhlsons pris på 200 000 kronor för viktiga insatser för svenska språket till Per Lindblad,
• Svenska Akademiens språkvårdspris på 80 000 kronor till Lisa Holm,
• Blomska stipendiet på 50 000 kronor till Lars Holm,
• Svenska Akademiens stipendium till postdoktorala språkforskare med 50 000 kronor vardera till Karin Hagren Idevall och Alexandra Petrulevich,
• Gun och Olof Engqvists stipendium på 175 000 kronor till Anita Goldman,
• Signe Ekblad-Eldhs pris på 140 000 kronor till Tove Folkesson,
• Axel Hirschs pris med 120 000 kronor vardera till Görel Cavalli-Björkman och Gunnar Petri,
• Svenska Akademiens essäpris på 100 000 kronor till Aris Fioretos,
• Schückska priset på 100 000 kronor till Anna Williams,
• Eric och Ingrid Lilliehööks stipendium på 100 000 kronor till Linnea Axelsson,
• Ida Bäckmans stipendium på 90 000 kronor till Beate Grimsrud,
• Beskowska resestipendiet på 70 000 kronor till Eva Hemmungs Wirtén,
• Johan Lundblads pris på 80 000 kronor till Tomas Lappalainen,
• Birger Schöldströms pris på 65 000 kronor till Bo Lindberg,
• Svenska Akademiens gustavianska stipendium på 50 000 kronor till Mikael Ahlund,
• ett stipendium på 40 000 kronor ur den Gierowska donationsfonden till Niclas Johansson,
• Svenska Akademiens översättarpris på 60 000 kronor till Daniel Gustafsson,
• Svenska Akademiens pris för översättning av svensk litteratur till främmande språk med 100 000 kronor vardera till Firat Ceweri, Per Qvale, Linda Schenck och Rizgar Shekani Osman,
• Svenska Akademiens tolkningspris på 60 000 kronor till Lisette Keustermans,
• Stiftelsen Natur & Kulturs översättarpris med 40 000 kronor vardera till Lena E. Heyman och Johanne Lykke Holm,
• Svenska Akademiens kritikerpris med 100 000 kronor vardera till Mikaela Blomqvist och Rebecka Ahlberg Kärde,
• Karin Gierows pris på 80 000 kronor var till Pekka Särkiniemi och Ann Victorin,
• Schullströmska priset för barn- och ungdomslitteratur på 110 000 kronor till Anna Höglund,
• Ilona Kohrtz’ stipendium på 35 000 kronor årligen under två år till Anna Schulze,
• Svenska Akademiens bibliotekariepris på 50 000 kronor till Elisabeth Skog,
• Svenska Akademiens svensklärarpris till Eva Hedencrona, Annelie Lerner, Sara Viklund och Mariette Liljekvist med 50 000 kronor var, samt slutligen
• anslag ur Fonden för forskning i modern svenska och för svensk språkvård till Ylva Byrman med 120 000 kronor.

Anledningen till att Akademien har kunnat fortsätta sin reguljära verksamhet så framgångsrikt är förstås den starka lojalitet mot Akademien som alla medarbetare visat. Jag vill tacka alla ledamöter för den tillit och uthållighet ni visat Akademien under dessa gångna månader. Lika varmt vill jag tacka den synnerligen lojala och skickliga personal som oförtrutet arbetat vidare för Akademiens bästa.
För två år sedan gick jag i pension. Aldrig hade jag kunnat tro att pensionärstillvaron skulle vara den tid då allt börjar om på nytt. Jag skulle bli en nybörjare, igen.
Jag hade bestämt mig för att under det första året tillsammans med min dotter sätta mig på skolbänken igen för att råda bot på en svår brist i min bildningsgång. Jag började stava mig igenom klassisk grekiska för att till sist hjälpligt kunna ta mig igenom Platons dialog Sokrates försvarstal. Det var underbart! Men efter avklarade tentor på grundkursen såg jag snart att andra uppgifter tornade upp sig.
Eftersom jag under våren 2018 var Akademiens direktör tillfrågades jag om jag kunde tänka mig att ta över som tillförordnad sekreterare. Och hur kunde jag säga nej till att medverka i försöket att rädda Svenska Akademien ur det elände som drabbat den?
Jag vet inte vad som har varit svårast, att vara hårt pluggande elev på skolbänken eller en lika hårt arbetande ledare för en anrik kulturinstitution. I båda fallen var jag en ren och skär nybörjare. En skillnad var att jag i det senare fallet minst av allt hade någon lärobok att tillgå. Ingen grammatik, ingen ordlista som man kunde lära in och stegvis bygga vidare på. Allt var statt i rörelse, Lichtenbergs flod strömmade vilt.
Varje dag det gångna året har varit som en ny början. Oförutsägbar, nyckfull, ofta omskakande. Hur handskas man med en sådan erfarenhet?
Min zenlärare en gång, Taisen Deshimaru, som i direkt nedstigande led förde vidare traditionen från den store 1200-talsmästaren Dogen, sade till mig: ”Var som en nybörjare. Du bör handla som om varje situation är ny. Töm ditt sinne, andas djupt. Att bli en nybörjare är livets sanna konst.” Alla här närvarande kan vara förvissade om att jag denna höst ofta återkommit till dessa ord, som nådde mig någon gång i augusti 1976. Jag är tacksam för hans ord, men framför allt för den praktik han lärde mig.
Aldrig har jag känt en sådan iver att hälsa det nya året – att börja på nytt.