Inträdestal av Mats Malm

Vad vill vi med kulturarvet? Det finns förstås många svar på den frågan. Vårt kulturarv erbjuder fascinerande och tankeväckande konstverk, men det förmedlar dessutom nationalistiska och patriarkala värderingar, och en mängd föreställningar som ibland är uppenbara, ibland försåtligt otydliga.
Så för att svara på frågan vad vi vill med kulturarvet, kan det vara bra att först ställa frågan: Vad vill kulturarvet oss?
Kulturarvet i form av monument, byggnader, målningar, statyer och böcker ger inte intryck av rörlighet. Men tolkningarna och iscensättningarna av dem är rörliga, och inte minst det litterära kulturarvets kännetecken är föränderlighet och omtolkning. Det är sällan tydligt vem som har testamenterat detta arv till oss, eller i vilket syfte. Det är också oklart hur det vi uppfattar som vårt arvegods har förändrats på vägen fram till oss. Ofta visar det sig finnas en rad mellanhänder som har tolkat, omformat, kanske till och med manipulerat vår arvedel innan de förmedlade den vidare till oss. Bland de tydligaste dragen i kulturarvet som det når oss är förstås en påtaglig uppsättning föreställningar om nation, samhälle, individ, kön och ursprung. Kulturarvet behöver alltså tas emot kritiskt. Men precis de föreställningar som oavbrutet omskapar kulturarvet efter varje tids självbild gör det också till en viktig källa för att förstå det förflutna och hur det har format oss. Vi behöver alltså undersöka hur och varför kulturarvet konstrueras, förmedlas och förändras.
Det litterära kulturarvet är inte bara romaner, dikter, noveller och essäer. Det är inte bara de kanoniserade klassikerna. Det litterära kulturarvet inbegriper all litteratur som har överlämnats åt oss, också den som ligger gömd i arkiven, glömd eller till och med förträngd, eller som kanske rentav är bortrensad. Det litterära kulturarvet är inte heller begränsat till det vi brukar kalla skönlitteratur: många olika slags texter har ju format vår kultur.

Hur pålitligt är då kulturarvet? Ett i mina ögon särskilt intressant exempel finns i Bibeln, detta monument över hur en text kan tolkas och förstås på olika sätt. Paulus Romarbrev kapitel 16 vers 7 lyder så här i vår senaste officiella översättning, Bibel 2000:

Hälsa Andronikos och Junias, mina stamfränder och medfångar;
de är högt ansedda som apostlar och har bekänt sig till Kristus före mig.

Det finns åtminstone fyra ställen i de två raderna som kan tolkas på olika sätt, men det viktigaste gäller vilket kön apostlarna har. Läser man den officiella danska Bibeln stämmer den med den svenska, men läser man den senaste norska, isländska eller finska översättningen – för att nu hålla oss till Norden – är apostlarna inte två män utan en man och en kvinna: Andronikos och Junia. Skillnaden är ju rätt påtaglig, och viktig för vår uppfattning av kvinnors roll i kristendomens framväxt. Inte minst med tanke på det motstånd mot kvinnliga präster som fortfarande finns, är frågan central.
Så: fanns det en kvinnlig apostel eller inte? För att korta ner en lång och intressant historia: ja, Paulus talade om en kvinnlig apostel Junia, men ingen manlig Junias. Namnet som det står i handskrifterna, i ackusativ, hade kunnat vara ett mansnamn ’Junias’: problemet är att det inte finns några belägg för att ett sådant mansnamn existerade. Däremot finns det gott om exempel på kvinnonamnet ’Junia’. På filologiska och logiska grunder finns det alltså inga skäl att förstå det som annat än att Paulus talar om en kvinnlig apostel Junia.
Hur uppstod då denna manliga apostel Junias, och hur kom han att ersätta den kvinnliga aposteln Junia? Kyrkofäderna och den tidiga traditionen över lag hade inga problem med att erkänna en kvinnlig apostel Junia. Faktiskt var Martin Luther den förste med brett inflytande som bytte kön på aposteln. Det gjorde han trots att Erasmus, som lade grunden för hans översättning och för den moderna utgivningstraditionen, klart definierade den här aposteln som en kvinna. Luther påverkade den protestantiska traditionen och de nordiska ländernas översättningar, men inte så entydigt som man hade kunnat tro. De första svenska översättningarna bibehöll en kvinnlig apostel Junia. Karl XII:s översättning 1703 berättar också om en kvinnlig apostel Junia – även om man kan spåra en osäkerhet här, för i registret talas i stället om en manlig Junias. Under 1800-talet smög sig den manliga aposteln Junias in i den svenska Bibeln och stadfästes i den så kallade normalupplagan 1883, och han blev kvar i den nya officiella bibelöversättningen 1917.
Luthers inflytande var ändå begränsat: på andra håll fick den kvinnliga aposteln Junia vara i fred under lång tid. Den helt centrala engelska översättning som brukar kallas King James Version, från 1611, hade en kvinnlig Junia. Och så förblev det ända fram till 1870-talet: då plötsligt började den kvinnliga aposteln ersättas med en manlig i de engelska översättningarna – och snart följde de vetenskapliga utgåvorna efter. Den kvinnliga aposteln Junia försvann ur synhåll ända till det sena 1900-talet, när allt fler forskare påpekade att det faktiskt inte finns några hållbara argument för att ersätta den kvinnliga aposteln med en manlig. Tanken slog igenom och idag har de flesta vetenskapliga utgåvor och översättningar gått tillbaka till den kvinnliga aposteln Junia.
Frågar man efter orsakerna till att Junia redigerades bort, finns flera olika faktorer att väga in. Men den grundläggande orsaken lär vara att tanken på en kvinnlig apostel helt enkelt stred mot vad man uppfattade som sunt förnuft – vanligt sunt förnuft är ju en flexibel företeelse. Det verkade orimligt att Paulus skulle ha tänkt sig en kvinna som apostel, alltså måste det röra sig om en man.
Skälet till att den svenska Bibeln fortfarande presenterar en manlig Junias är inte att Bibelkommissionen inför Bibel 2000 föredrog den tolkningen, utan de villkor uppdragsgivaren – regeringen – hade ställt. Översättningen av Nya testamentet 1981 var förstås baserad på den gamla tidens vetenskapliga ståndpunkt. Arbetet med Bibel 2000 inbegrep en nyöversättning av Gamla testamentet, men det var omöjligt att ta in omtolkningar i revideringen av Nya testamentet. Det var alltså inte möjligt att ändra ’Junias’ till ’Junia’. Vad man kunde göra var att föra in en kommentar om att en alternativ läsning till ’Junias’ var ’Junia’. Det gjorde man också. Men så började starka viljor driva på för att den nya bibelöversättningen skulle utges till millennieskiftet och heta just Bibel 2000. För att hinna med det fick Bibelkommissionen i uppdrag att leverera bibeltexten utan kommentarer och förklaringar, och så spreds den nya tidens bibel i massupplagor utan någon information om den kvinnliga aposteln. Senare fick Bibelkommissionen publicera den fullständiga versionen med kommentarer och förklaringar. De arbetades in i vissa, men inte alla, nya bibelupplagor. Junia förblev alltså mer eller mindre osynlig, men i nästa översättning lär hon vara tillbaka.
Fallgroparna är många på bibeltextens väg till oss: handskriftsläge och filologisk textetablering, de många olika tolkningsmöjligheter som varje enskild översättning måste reducera till en, dogmatiska och ideologiska försanthållanden, samhällsförändringar och kvinnosyn. Till dem kan man behöva lägga ekonomiska betingelser, marknadsföring och tillfälligheter.

Kulturarvet vill oss en mängd olika saker på samma gång, och avsikter blandas med slump. Vi har goda skäl att förhålla oss kritiskt till kulturarvet, och just detta gör att vi kan använda kulturarvet som en källa till kunskap om det förflutna: faktiska samhällsomvandlingar, kollektiva självbilder och föreställningar, de försök att etablera en gemensam identitet som brukar ligga bakom det kulturarv vi får förmedlat till oss, det som leder fram till hur vi tänker, känner och lever idag.
Den sortens undersökningar av kulturarvet kräver i regel gott om tid och bibliotek. Men det litterära kulturarvet öppnar sig för effektiva översikter och djuplodande undersökningar i den takt det blir digitaliserat. Nya material och metoder gör det möjligt för en att hantera långt fler böcker än någon enskild människa kan hinna läsa. Med sådana resurser kan vi på nya, inkluderande sätt ompröva våra föreställningar om historien. Till exempel kan vi vidga vår förståelse av hur elektriciteten mot slutet av 1800-talet förändrade inte bara människors liv och samhällets struktur, utan också hur man uppfattade förändringarna och vilka föreställningar elektriciteten gav upphov till.
Dessutom omsattes ju elektriciteten i litterär energi. Vi vet redan att August Strindberg iscensatte den på remarkabla sätt i både gestaltning och bildspråk. Han tog till sig teknologin till den grad att det i en del fall närmast är elektriciteten som driver handlingen framåt. Vad vi inte vet så mycket om är hur andra författare påverkades av elektriciteten. Elektrifieringens påverkan var inte bara teknisk och praktisk utan också konstnärlig och ideologisk, men det återstår att klarlägga hur.
Det finns anledning att förhålla sig kritiskt inte bara till kulturarvet, utan också till nya teknologier. Men tillsammans ger de utrymme att vårda klassikerna, och att utforska både dem och det litterära kulturarvet i stort på tidigare osynliga vägar, för att på så sätt utmana de uppfattningar vi en gång vant oss vid. Kulturarvet vill oss många saker: viljeyttringarna är kanske inte sådana att man vill göra dem till sina egna, men det finns goda skäl att undersöka dem.

(Junias öden har behandlats mest överskådligt i Eldon Epps Junia: The First Woman Apostle, 2005. Den skandinaviska traditionen behandlas av Christer Åsberg i ”Junia – en kvinnlig apostel?” i Bibelns värld 1, 2006 och Mats Malm i ”Gendered Philology: The Apostle Junia/s in Scandinavian Bible Translation” i History of Humanities 2.2, 2017. Resonemanget om elektriciteten ligger i förlängningen av Mats Fridlunds industrihistoriska perspektiv och Lars Furulands ”Ljus över landet. Elektrifieringen och litteraturen” i Daedalus. Tekniska museets årsbok 53, 1984. Helt nyligen utkom en avhandling om Bibel 2000 och dess tillkomst av Richard Pleijel.)

Herr Svenbros svar till herr Malm

Min herre,

Ni har på ett insiktsfullt och innehållsrikt sätt ställt problemet med vårt förhållande till kulturarvet, och jag gläder mig åt det konstruktiva perspektiv som ni gör till ert: vi är varken kulturarvets slavar eller dess tyranner, som grundaren av vår historias första Akademi, nämligen Platon, skulle ha uttryckt saken. Jag tackar er för era ord och hälsar er hjärtligt välkommen i vår krets. Får jag nu be er att under ständige sekreterarens överinseende skriva in ert namn i stadgeboken.

Om Akademien

Högtidssammankomster genom åren

2018

Svenska Akademiens årshögtid firades torsdagen den 20 december i Stora Börssalen i närvaro av DD MM Konungen och Drottningen samt HKH Kronprinsessan Victoria och HKH Prins Daniel med uppvaktning, jämte en talrik samling åhörare.

Vid sammankomsten, som började klockan 5 e.m., var närvarande av Akademiens ledamöter Akademiens kansler herr Svenbro, Akademiens ständige sekreterare herr Olsson, herr Ralph, herr Allén, herr Riad, herr Wästberg och herr Engdahl.

Akademiens kansler öppnade sammankomsten med ett tal.
Läs herr Svenbros tal »

Kanslern meddelade därpå att Akademien med sin höge beskyddares medgivande till ny ledamot valt och kallat litteraturvetaren Mats Malm. Den nyinvalde ledamoten infördes av ständige sekreteraren i Börssalen och höll sitt inträdestal, vilket besvarades av kanslern.
Läs Mats Malms inträdestal »

Kanslern meddelade därpå att Akademien med sin höge beskyddares medgivande till ny ledamot valt och kallat författaren Jila Mossaed. Den nyinvalda ledamoten infördes av ständige sekreteraren i Börssalen och höll sitt inträdestal, vilket besvarades av kanslern.
Läs Jila Mossaeds inträdestal »

Kanslern meddelade därpå att Akademien med sin höge beskyddares medgivande till ny ledamot valt och kallat juristen Eric M. Runesson. Den nyinvalde ledamoten infördes av ständige sekreteraren i Börssalen och höll sitt inträdestal, vilket besvarades av kanslern.
Läs Eric M. Runessons inträdestal »

Därefter tillkännagavs att årets minnespenning, utförd av konstnären Peter Linde, var ägnad konsthistorikern, journalisten och författaren Bo Grandien. Åtsidan visar dennes porträtt. Inskriften på frånsidan lyder: "Diktare – Reporter – Forskare". Minnesteckningen var författad av herr Wästberg, som läste ett utdrag därur.
Läs utdraget ur minnesteckningen »

Slutligen överlämnades ordet till Akademiens ständige sekreterare herr Olsson, som föredrog följande berättelse:

Ett år är till ända, och inte vilket år som helst. Det är som om själva året förväntar sig en berättelse. Problemet är att det redan har fått sin berättelse, inte bara en gång utan tusentals gånger. Vad gör man i en situation när man inte är herre över den historia i vilken man ingår? När berättelsen har blivit många berättelser, i en blandning av sant, vilseledande och osant?
Man väntar på möjligheten att själv få tala, att ge sin bild av det som hänt. Jag tror att alla som tappert arbetat vidare i Svenska Akademien under det här året känner detta behov. Vi har levt i konflikten mellan bilder som inte går ihop och väntar på den tid då orden blir möjliga.
Man har talat om den djupaste krisen i Svenska Akademiens historia, om en misär på gränsen till undergång. Men om detta hade varit hela sanningen hade vi inte suttit här idag. Svenska Akademien har inte bara överlevt som institution, vi har alltsedan april inlett ett omfattande förnyelsearbete som lägger en grund för vår framtida verksamhet. En ny tolkning av våra stadgar från 1786 har utarbetats, så att de kan tillämpas i vår tid; vårt omfattande prisarbete och våra stora språkprojekt har framskridit planenligt; en ny Nobelkommitté med externa sakkunniga för kommande år har bildats. Slutligen har tre nya ledamöter idag tagit inträde, något som kommer att göra Akademien långt starkare inför framtiden.
Hur skall då en tid fångas som rymt så många dramatiska skeenden och stridigheter varav några ännu är ouppklarade, som rymt så många dagar som aldrig kunde förutses eller fattas med vanligt förstånd? Det tyska 1700-talssnillet Georg Christoph Lichtenberg skrev i en aforism: ”Har ni fångat något? Ingenting annat än en flod.” Och vi vet ju att man inte två gånger kan stiga ner i samma flod.
Men även om denna flod av händelser i sig är ogripbar, kan man åtminstone antyda den färd som vi inom Svenska Akademien tillryggalagt på den. Den färden hade vi inte kunnat ana när jag fick i uppdrag att leda Akademien den 12 april i år. Det var vid den sammankomst där vår dåvarande sekreterare fru Danius avgick från sin post, en knapp vecka efter att tre andra ledamöter ställt sig utanför arbetet i Akademien.
Våren hade dessförinnan varit omskakande. Efter publiceringen i DN i november 2017, som blev startskottet för metoo-uppropet, beställde Svenska Akademien en advokatutredning som alla ledamöter kunde ta del av i slutet av februari. Den hjälpte oss att se den förfärande omfattningen av vad som hade skett, men också att fatta vad som inte hade skett. Ingen påverkan på vårt prisarbete från Forum och dess innehavare hade ägt rum. Och inga sexuella övergrepp hade enligt samma utredning varit kända i Akademien.
Detta är dock en klen tröst; det är tragiskt att någon under så lång tid kunnat agera på ett oacceptabelt sätt utan att omvärlden tagit signalerna på allvar. Svenska Akademien har – tillsammans med många andra organisationer och individer som befunnit sig i hans omgivning – ett stort ansvar för denna undfallenhet.
Omvärldens förtroende för Svenska Akademien var i april alarmerande lågt. Nobelkommittén, som fortfarande var intakt och fortsatte att arbeta, hade kraftigt minskat i antal verksamma ledamöter från åtta till fyra. Ingen ifrågasatte kompetensen i Nobelkommittén, men i samråd med Nobelstiftelsen såg vi oss tvungna att reservera 2018 års Nobelpris i litteratur till påföljande år. För detta prisarbete har vi under senhösten inrättat en ny Nobelkommitté, bestående av tio personer, varav fem är ledamöter av Akademien och fem är externa sakkunniga. Denna nya Nobelkommitté kommer att arbeta under en tvåårsperiod och dess uppgift blir att utse kandidaterna till 2018, 2019 och 2020 års priser.
Ett viktigt dokument för framtiden var det pressmeddelande som utsändes den 4 maj, där Akademien beskrev några av de åtgärder som vidtagits för att långsiktigt återuppbygga förtroendet för institutionen. Hit hörde ett stort arbete både internt och externt, med organisatoriska förändringar, en ny syn på stadgarnas innebörd och en intensiv medling som inleddes med de tre ledamöter som valt att ställa sig vid sidan av verksamheten. Experter tillkallades utifrån och kom att göra mycket stora insatser under året.
De nya tolkningarna av Gustaf III:s stadgar från 1786 antogs av Akademien den 4 september. De har gett oss helt andra möjligheter att möta de problem som vi ställts inför under våren rörande uteslutning av ledamot, möjligheten till frivilligt utträde och kraven på sekretess. Samt inte minst vikten av lojalitet mot Akademien och dess övergripande syfte att tjäna språket och litteraturen, vilket måste gå före personliga intressen.
Vad gäller Akademiens organisation har en ledningsgrupp tillsatts med representanter från alla delar av institutionen, för att förbättra den interna kommunikationen. Det är en glädje att kunna konstatera att Svenska Akademien som arbetsplats fungerar utomordentligt väl i dagsläget.
För att förbättra kommunikationen med omvärlden har Akademien beslutat att våren 2019 i samband med årsredovisningen presentera en särskild verksamhetsberättelse. Detta för att öka transparensen och tillgängligheten av information, så långt detta är möjligt. Beslut har också tagits om en stor digital satsning – en portal som skall rymma inte bara Akademiens ordböcker och andra språkliga hjälpmedel utan också tjänster och produkter av annat slag som utvecklats eller finansierats av Akademien, allt fritt tillgängligt för alla.
Medlingen med de tre ledamöter som för tillfället inte deltar i Akademiens arbete har letts av herr Runesson och har under hösten kommit så långt att en resolution kunnat antas som möjliggjort invalet av nya ledamöter.
En viktig faktor när det gällt händelseutvecklingen under året har varit att en tilläggsparagraf till stadgarna antagits med Hans Majestät Konungens medgivande den 2 maj 2018. Enligt den äger ledamot rätt att utträda ur Akademien. Sedan dess har fem ledamöter valt att utnyttja denna möjlighet, däribland fyra kvinnliga. Detta har gjort det absolut nödvändigt att återerövra representationen av kvinnor i Akademien, och vi kommer med kraft att verka för att denna förändring skall komma till stånd.
Det ordinarie arbetet i Akademien har dock, mitt i dessa stora förändringar, bedrivits som tidigare.
Under bokmässan i år valde Akademien att satsa på sitt stora språkprojekt ”Intensivutbildning i svenska för nyanlända skolelever”, vilket blev en stor framgång. Detta projekt, vars resultat nu tillämpas på försök i ett antal skolor, är inne på sitt sista år och avslutas i juni 2019.
I Akademiens klassikerserie har utkommit en riktig juvel i vår litteraturhistoria, det första rent skönlitterära verket på svenska, Eufemiavisorna från början av 1300-talet. Dessa tre romaner på knittelvers, med förklaringar av Henrik Williams och med introduktion av herr Ralph, bjuder på en rustik riddarromantik i nordisk tappning: ”De sprungo på bak de hälade rika / och dusterade så ridderliga.”
I serien Minnesbiblioteket har utgivits Karl Ragnar Gierows hörspel 1914–1918 in memoriam, en framställning av första världskriget i ett märkligt collage av telegram, rapporter och vittnesmål, och försett med herr Englunds förord.
Det råder inget tvivel om att den kraftiga decimeringen av Akademien ledde till en arbetssituation för anställda och ledamöter som stundtals varit övermäktig. Det handlar inte bara om den massiva kritiken från medier och inflytelserika aktörer i övrigt, utan också om den sviktande förmågan att uppnå beslutsmässighet. Enligt paragraf 36 i våra stadgar måste sju ledamöter vara närvarande fysiskt för att beslut skall anses giltiga. Vid hälften av alla sammankomster under hösten har vi befunnit oss precis på gränsen, men aldrig under den. Vi uppnådde gång på gång det magiska sjutalet, och även om jag ogärna använder krigiska metaforer kunde jag stundom känna att vi var som de sju samurajerna som var indragna i en avgörande slutstrid. Att vi lyckades med den striden är anledningen till att vi faktiskt har kunnat genomföra hela vårt program med priser och stipendier under året. Resultatet ser ut som följer:

• Kungliga priset instiftades av Karl XIV Johan och anvisas fortfarande av Hans Majestät. Priset, som utdelas för förtjänstfulla insatser inom något av Akademiens intresseområden och uppgår till 100 000 kronor, har i år tilldelats P.C. Jersild.
• Bellmanpriset, instiftat 1920 av Anders och Emma Zorn och avsett att hedra en verkligt framstående svensk skald, har med 250 000 kronor tillerkänts Tua Forsström.
• Svenska Akademiens språkforskarpris på 250 000 kronor, som skall hedra en verkligt framstående svensk språkforskare, har tilldelats Per Linell.
• Kellgrenpriset utgår ur den Gierowska donationen och utdelas för betydelsefull gärning inom Akademiens hela verksamhetsområde. Priset har i år med 200 000 kronor tillfallit Ulf Peter Hallberg.
• Ur Gerard Bonniers donation utgår bland annat stipendier till unga, lovande författare. Dessa har i år tillfallit Carolina Setterwall och Wera von Essen med 75 000 kronor vardera.
• Svenska Akademiens Finlandspris, som utdelas för värdefulla insatser inom Finlands svenskspråkiga kulturliv, har med 100 000 kronor tilldelats Kjell Westö.
• Stipendiet ur Lena Vendelfelts minnesfond skall tilldelas diktare, som söker hävda och värna rent mänskliga värden. Till mottagare av årets stipendium på 60 000 kronor har utsetts Christine Falkenland.
• Svenska Akademiens pris för introduktion av svensk kultur utomlands har tillfallit Jan Balbierz med 80 000 kronor.
• Ur Akademiens egna medel har belöningar på vardera 60 000 kronor tilldelats Anders Bodegård, Åke Leijonhufvud, Kristoffer Lind, Hanna Riisager och Anna Smedberg Bondesson.
• Dessutom har ett extra pris på 100 000 kronor tilldelats Alf Hambe.

Tidigare i höst har Akademien tilldelat Anna Jörgensdotter Kallebergerstipendiet på 50 000 kronor,
• Hans Klinga Svenska Akademiens teaterpris på 75 000 kronor,
• Sofia Pekkari, Magnus Roosmann, Eva Röse och Kristina Törnqvist Carl Åkermarks stipendium till förtjänta artister inom svensk teater med 50 000 kronor vardera, samt
• Ole och Ann-Marie Söderströms pris på 30 000 kronor till Malin Kivelä.

Under våren utdelades följande belöningar:
• Svenska Akademiens nordiska pris, utgående ur den Gierowska donationen, till Agneta Pleijel med 400 000 kronor vid en ceremoni i Börssalen den 11 april,
• Bernadottestipendiet på 120 000 kronor samt två veckors vistelse i Vita villan på Öland till Linda Boström Knausgård,
• Doblougska priset med 200 000 kronor vardera till Johannes Anyuru och Ida Börjel samt i enlighet med den norska nämndens förslag till Vigdis Hjorth och Helge Torvund,
• Margit Påhlsons pris på 200 000 kronor för viktiga insatser för svenska språket till Per Lindblad,
• Svenska Akademiens språkvårdspris på 80 000 kronor till Lisa Holm,
• Blomska stipendiet på 50 000 kronor till Lars Holm,
• Svenska Akademiens stipendium till postdoktorala språkforskare med 50 000 kronor vardera till Karin Hagren Idevall och Alexandra Petrulevich,
• Gun och Olof Engqvists stipendium på 175 000 kronor till Anita Goldman,
• Signe Ekblad-Eldhs pris på 140 000 kronor till Tove Folkesson,
• Axel Hirschs pris med 120 000 kronor vardera till Görel Cavalli-Björkman och Gunnar Petri,
• Svenska Akademiens essäpris på 100 000 kronor till Aris Fioretos,
• Schückska priset på 100 000 kronor till Anna Williams,
• Eric och Ingrid Lilliehööks stipendium på 100 000 kronor till Linnea Axelsson,
• Ida Bäckmans stipendium på 90 000 kronor till Beate Grimsrud,
• Beskowska resestipendiet på 70 000 kronor till Eva Hemmungs Wirtén,
• Johan Lundblads pris på 80 000 kronor till Tomas Lappalainen,
• Birger Schöldströms pris på 65 000 kronor till Bo Lindberg,
• Svenska Akademiens gustavianska stipendium på 50 000 kronor till Mikael Ahlund,
• ett stipendium på 40 000 kronor ur den Gierowska donationsfonden till Niclas Johansson,
• Svenska Akademiens översättarpris på 60 000 kronor till Daniel Gustafsson,
• Svenska Akademiens pris för översättning av svensk litteratur till främmande språk med 100 000 kronor vardera till Firat Ceweri, Per Qvale, Linda Schenck och Rizgar Shekani Osman,
• Svenska Akademiens tolkningspris på 60 000 kronor till Lisette Keustermans,
• Stiftelsen Natur & Kulturs översättarpris med 40 000 kronor vardera till Lena E. Heyman och Johanne Lykke Holm,
• Svenska Akademiens kritikerpris med 100 000 kronor vardera till Mikaela Blomqvist och Rebecka Ahlberg Kärde,
• Karin Gierows pris på 80 000 kronor var till Pekka Särkiniemi och Ann Victorin,
• Schullströmska priset för barn- och ungdomslitteratur på 110 000 kronor till Anna Höglund,
• Ilona Kohrtz’ stipendium på 35 000 kronor årligen under två år till Anna Schulze,
• Svenska Akademiens bibliotekariepris på 50 000 kronor till Elisabeth Skog,
• Svenska Akademiens svensklärarpris till Eva Hedencrona, Annelie Lerner, Sara Viklund och Mariette Liljekvist med 50 000 kronor var, samt slutligen
• anslag ur Fonden för forskning i modern svenska och för svensk språkvård till Ylva Byrman med 120 000 kronor.

Anledningen till att Akademien har kunnat fortsätta sin reguljära verksamhet så framgångsrikt är förstås den starka lojalitet mot Akademien som alla medarbetare visat. Jag vill tacka alla ledamöter för den tillit och uthållighet ni visat Akademien under dessa gångna månader. Lika varmt vill jag tacka den synnerligen lojala och skickliga personal som oförtrutet arbetat vidare för Akademiens bästa.
För två år sedan gick jag i pension. Aldrig hade jag kunnat tro att pensionärstillvaron skulle vara den tid då allt börjar om på nytt. Jag skulle bli en nybörjare, igen.
Jag hade bestämt mig för att under det första året tillsammans med min dotter sätta mig på skolbänken igen för att råda bot på en svår brist i min bildningsgång. Jag började stava mig igenom klassisk grekiska för att till sist hjälpligt kunna ta mig igenom Platons dialog Sokrates försvarstal. Det var underbart! Men efter avklarade tentor på grundkursen såg jag snart att andra uppgifter tornade upp sig.
Eftersom jag under våren 2018 var Akademiens direktör tillfrågades jag om jag kunde tänka mig att ta över som tillförordnad sekreterare. Och hur kunde jag säga nej till att medverka i försöket att rädda Svenska Akademien ur det elände som drabbat den?
Jag vet inte vad som har varit svårast, att vara hårt pluggande elev på skolbänken eller en lika hårt arbetande ledare för en anrik kulturinstitution. I båda fallen var jag en ren och skär nybörjare. En skillnad var att jag i det senare fallet minst av allt hade någon lärobok att tillgå. Ingen grammatik, ingen ordlista som man kunde lära in och stegvis bygga vidare på. Allt var statt i rörelse, Lichtenbergs flod strömmade vilt.
Varje dag det gångna året har varit som en ny början. Oförutsägbar, nyckfull, ofta omskakande. Hur handskas man med en sådan erfarenhet?
Min zenlärare en gång, Taisen Deshimaru, som i direkt nedstigande led förde vidare traditionen från den store 1200-talsmästaren Dogen, sade till mig: ”Var som en nybörjare. Du bör handla som om varje situation är ny. Töm ditt sinne, andas djupt. Att bli en nybörjare är livets sanna konst.” Alla här närvarande kan vara förvissade om att jag denna höst ofta återkommit till dessa ord, som nådde mig någon gång i augusti 1976. Jag är tacksam för hans ord, men framför allt för den praktik han lärde mig.
Aldrig har jag känt en sådan iver att hälsa det nya året – att börja på nytt.